2010-17: Neil Gaiman: The Wake

The Wake är den avslutande delen i Sandman-serien, men som jag gissade redan efter den förra delen så är det snarast del nio som är klimaxen; den här delen är mer av en epilog.

Det här albumet består av tre delar: en lång, en kort och en medellång. Den längsta har också gett albumet sin titel, och handlar om vakan över Dream (som alltså dog i den föregående volymen). Till vakan kommer förutom hans syskon även massor av andra gudar och personer som setts till i tidigare album, och många av dem berättar saker om och kring Dream, så på sätt och vis blir den här berättelsen lite som en samling väldigt korta noveller.

Sedan kommer ett kort mellanspel i form av "Exiles", om en man som fallit i onåd hos kejsaren och kommenderats iväg till en avlägsen plats lång från sin familj och alla han känner. Kommenderingen är naturligtvis ett straff, men även resan dit är ett straff i sig. Den går via häst genom en stor öken, och det är långt ifrån säkert att mannen ens kommer fram. På vägen träffar han Dream och får ett erbjudande om ett bättre liv än det han har att se fram emot vid målet för sin resa.

Den avslutande berättelsen anknyter till en historia i ett tidigare album där Dream ingår ett avtal med William Shakespeare om att han ska skriva två pjäser åt honom. Den första är En midsommarnattsdröm, som framförs på ett okonventionellt sätt i Fables and Reflections. Här får vi istället reda på hur det gick till när hans sista pjäs, "The Tempest", skrevs. Berättelsen utspelar sig till största delen i Shakespeares värld (mest i England, men även i Dreams slott), men vävs även ihop med sekvenser ur pjäsen (och i inledningen noteras även "with additional material by William Shakespeare"). Jag gillar den här sortens metafiktiva hyss, och här finns dessutom inte bara kopplingar mellan berättelsen om Shakespeare och Shakespeares berättelse; det hela anknyter naturligtvis även till händelser i tidigare album. Det gäller för den delen även för den senare delen av "The Wake" där Hob Gadling gör sitt sista framträdande. Här hamnar han på en "renessaince faire" där han anmärker på att all smuts saknas i återskapandet av dåtiden.

Att läsa Sandman har varit både fascinerande och frustrerande. Det är tveklöst en av de bästa serier jag läst någonsin (det är väl egentligen bara Alan Moore som kommer i närheten), men samtidigt känner man också när man läser att det är mycket man missar. Detta är helt klart ett verk som jag kommer att läsa om, och jag är säker på att jag kommer att hitta massor av kopplingar som jag missade under den här läsningen. Jag ser redan fram emot nästa läsning.

Neil Gaiman: The Wake
Illustrerad av Michael Zulli, Jon J. Muth, Charles Vess, Dave McKean
Vertigo, 1997
191 sidor
ISBN: 1-56389-279-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, sandman, neil gaiman, the wake, michael zulli, jon j. muth, charles vess, dave mckean
Technorati tags: böcker, läsning, serier, sandman, neil gaiman, the wake, michael zulli, jon j. muth, charles vess, dave mckean
intressant.se