Skriv till de svenska EU-parlamentarikerna och säg vad du tycker! De finns listade här, men tyvärr har inte alla någon epostadress utsatt (och man får klicka runt på en sida per person för att hitta dem). Här är de epostadresser jag hittade:
carl.schlyter@europarl.europa.eu,
jens.holm@europarl.europa.eu, jan.andersson@europarl.europa.eu, charlotte.cederschiold@europarl.europa.eu, lena.ek@europarl.europa.eu, goran.farm@europarl.europa.eu, christofer.fjellner@europarl.europa.eu, helene.goudin@europarl.europa.eu, anna.hedh@europarl.europa.eu, gunnar.hokmark@europarl.europa.eu, anna.ibrisagic@europarl.europa.eu, nils.lundgren@europarl.europa.eu, olle.schmidt@europarl.europa.eu, lars.wohlin@europarl.europa.eu, anders.wijkman@europarl.europa.eu, asa.westlund@europarl.europa.eu
Skriv till dem och protestera!
För den som inte har fantasi nog att skriva ihop något lämpligt kan jag även bistå med en lämplig mall från en bekant, så behöver du inte göra mer än att byta ut namnet.
Hej!
Jag vill uppmana er att rösta nej till förslaget om förlängd "skyddstid" för ljudinspelningar. Upphovsrätt och relaterade rättigheter, som är tidsbegränsade monopolrättigheter, måste utformas så att de ger en balans. Å ena sidan vill man ge viss ekonomisk fördel till den som skapar och publicerar till exempel musik, men å andra sidan vill man också göra kulturen tillgänglig, både för allmänheten, och, vilket kanske är viktigare, för nya musiker och konstnärer att bygga vidare på.
Nuvarande lagstiftning är redan ur balans, det är kreativitetsdödande om varje liten sampling och varje ljudsnutt i bakgrunden till en film kräver licensförhandlingar med de stora skivbolagen. Det gynnar kanske skivbolag och ett fåtal gamla artister och musiker, men det hämmar nyskapande.
Om skyddstiden förlängs, så kommer stora delar av förra århundradets kultur att låsas in i ännu en generation. Det är vansinne, särskilt när lejonparten av de inspelningar som omfattas helt saknar kommersiellt värde för rättighetshavarna. När materialet inte kan spridas utan tillstånd från de skivbolag, som inte ser något kommersiellt utrymme för nyutgivningar, så är det stor risk att skivor och band kommer att hinna ruttna i källare och arkiv innan skyddstiden går ut och de åter kan göras tillgängliga för allmänheten.
De senaste decenniet har vi sett gradvisa ändringar som alla förlängt och förstärkt upphovsrätt och relaterade rättigheter, alla drivna av musik- och filmindustrins enorma lobbyingresurser. På senare tid förlängningen av upphovsrätten från 50 till 70 år efter författarens död i Sverige, och från 70 till 95 år efter publicering i USA, IPRED som inför högre civilrättsliga skadestånd (samtidigt som det i föregångslandet USA snart kommer att prövas om det bryter mot rättssäkerhetsgarantierna i deras konstitutionen att höga bötesstraff i form av "punitive damages" utdöms i civilmål). Allmänintresset, den andra sidan av balansen som upphovsrätten ska upprätthålla, har ofta svårt att komma till tals. Det är dags att sätta stopp för denna ensidiga trend av ständigt utökade rättigheter för skiv- och filmbolagen.
Låt inte 1900-talets musikkultur låsas in för nästa generation.
Med vänlig hälsning,
/Niels Möller
I skrivande stund har jag fått svar från Jens Holm (V) och (en assistent till) Charlotte Cederschiöld (M) som båda också är negativa till en förlängning.
[Via Boing Boing.]
Andra bloggar om: copyright, eu, ljud, politik, upphovsrätt
Technorati tags: copyright, eu, ljud, politik, upphovsrätt
1 kommentar:
Vill någon ha ett konkret exempel på vad det här innebär redan i dag, så hänvisar jag gärna till en essä av filmkritikern Roger Ebert: http://blogs.suntimes.com/ebert/2008/12/having_wonderful_time_wish_you.html#more
Vad det handlar om är alltså en animerad film, "Sita", som vann en silverbjörn vid premiären på Berlinfestivalen 2008 men som är omöjlig att visa eftersom den helt är uppbyggd kring ett antal sånger av jazzvokalisten Annette Hanshaw, inspelade på 1920-talet men copyrightbelagda; filmskaparen anade inte ens att det kunde vara så när hon ägnade ett par år åt sin film, och hon har inte råd att köpa loss rättigheterna till musiken; tänkbara distributörer törs inte heller satsa tillräckligt mycket på hennes film för att stå för rättighetskostnaderna, eftersom man krävde 220,000 dollar. Trots att Hanshaw slutade spela in skivor 1934 och hennes primära bolag, Columbia och ARC, tydligen aldrig har återutgivit henne.
Efter Eberts essä, och betydande protester, har skivbolaget nu sänkt sina krav till "bara" 50,000 dollar, som Nina Paley har betalat; dock innebar överenskommelsen att filmen bara får säljas i 4,999 exemplar på dvd (se också http://en.wikipedia.org/wiki/Sita_Sings_the_Blues eller Nina Paleys hemsidor om filmen, där hon nu skänker bort den enligt Creative Commons-systemet: http://www.sitasingstheblues.com/)
Det är ett trist men mycket talande exempel på problemen med orimligt lång copyrighttid (och Annette Hanshaw dog för 24 år sedan, så sångerskan är knappast den som drabbas).
John-Henri
Skicka en kommentar