Inlägg
Tindalos skrevs som följetong för DN i julhelgen, men den har inget speciellt jultema förutom att den utspelar sig under vintern.Den här historien är lite underlig. Man kan fråga sig hur många av DNs läsare som uppskattar den, men det är skoj att de ger sig på att publicera sånt här. Den som är någorlunda bevandrad i skräcklitteraturens historia känner igen titeln, och mycket riktigt har den här berättelsen en del med Tindalos hundar (ursprungligen påhittade av Frank Belknap Long i en novell från 1931) att göra. I den här texten handlar det visserligen inte om hundar, men de övernaturliga monster som förekommer har precis som Tindalos hundar en förkärlek för vinklar och vrår, något som huvudpersonen faktiskt läser Longs novell för att få reda på.
I centrum för berättelsen står Vera som är gift och har två små barn. Hon är läkare och tjänar bra med pengar, något som exempelvis gör att hennes man kan ägna sig åt att skriva trots att han som poet inte tjänar några större summor. På senare år har han börjat bli lite känd och efterfrågad, men det är långt kvar till rikedomen om det gäller hans inkomst.
Till en början verkar det som om familjelivet är idylliskt, men den fasaden krackelerar rätt fort. Lindqvist är bra på att beskriva Vera uppvaknande misstänksamhet mot sin man Mattias som åker på poesiuppläsning och säger att han sålt böcker, men utan att boklådan han haft med sig är bruten. Hon kommer på honom med att vara otrogen och familjen faller sönder.
Samtidigt som detta helt vardagliga kaos drabbar Vera börjar hon också höra ett tuggande ljud allt oftare utan att kunna komma underfund med varifrån det kommer. Hon blir allt mer övertygad om att något är ute efter henne, men utan att ens veta vad det är. Samtidigt som hon inte vet om hon håller på att bli vansinnig eller om något mystiskt är henne i hasorna gör hon allt hon kan för att skydda sina barn från detta okända.
Jag har lyssnat på ljudboksversionen av Tindalos, uppläst av John Ajvide Lindqvist själv. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den. En författaruppläsning har alltid något visst eftersom författaren alltid har koll på hur det är tänkt att alla repliker ska läsas och så, men samtidigt kan jag inte sluta att reta mig på att Lindqvist ibland betonar lite underligt. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men samtidigt som hans inlevelse är väldigt bra så låter berättelsen ibland inte riktigt naturlig. Å andra sidan är det ju på sätt och vis helt rätt eftersom den handlar om det onaturliga, men jag tycker inte att det är ett bra sätt att betona detta.
John Ajvide Lindqvist: Tindalos
DN, 2007 (kan laddas ner gratis)
Uppläsning: John Ajvide Lindqvist
13 avsnitt
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.
Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, tindalos
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, tindalos
9 kommentarer:
Spacklar Vera vrårna?
Har du sett att "Låt den rätte komma in" kommer på biodukarna i vår?
Den skall jag ladda ner och för första gången testa att lyssna på något annat än musik när jag åker till och från jobbet.
Martin: Inte bokstavligen, men det finns en viss tanke åt det hållet.
Fröken Bokmal: Jag har inte koll på när filmen förväntas komma, men jag vet att den är på gång.
neofob: Jag tycker att det fungerar utmärkt att "läsa" ljudböcker medan jag cyklar till jobbet.
modigare än vad jag är. När jag cyklar vill jag höra trafiken och vara koncentrerad på att inte bli påkörd. När jag åker buss däremot går det bra att stänga ute allt.
Hela min cykelväg till jobbet (4.5 km) är just cykelväg. Jag behöver aldrig ge mig ut och gå i närkamp med bilarna.
Det låter bra. Men man skall inte vara för säker. Ett par gånger har jag mött stora feta tunga motorcyklar på den smala cykelbanan på Marieholmsbron (här i Götet).
Jag lyssnade på tre kapitel på bussen idag. Jag håller med om betoningen och undrar vad det är för dialekt han pratar på. Det är något med melodin när han avslutar meningarna som gör det märkligt tror jag.
Jag har också slagits av att det är något i tonfallet när han läser som är...avvikande, och efter att ha läst inläggen här plockade jag fram ipoden och lyssnade igen.
Det författaren gör är att han ofta går upp en liten aning i ton i slutet av meningar, vilket gör att det låter en liten aning som en fråga. Men eftersom det inte är det blir meningen liksom hängande där, oavslutad.
Dessutom tycker jag att han läser lite entonigt. Rent generellt tror jag att författarna själva säkert själva tycker som Hans - att det bara är författaren som vet precis hur texten skall läsas. Om jag själv vore författare skulle jag irritera mig mycket om uppläsaren t.ex. lägger betoningen på fel ställen
I praktiken dock, är det en enorm skillnad på en uppläsning gjord av någon som är duktig på att skriva, och en som är gjord av t.ex. en skådespelare. Någon som övat hela sitt liv på att få rösten att understryka ordens innebörd, som tränat hur olika satsmelodier ger olika betydelser till samma text och som kan göra lyssningen varierad och avspänd.
Skicka en kommentar