Minnen från förr

Signaturen MarshallPoe skriver i en artikel på Kuro5hin.org om hur vi idag är det första samhdllet där vem som helst kan sprida sina minnen genom bloggar, webbsidor och andra internettjänster. I många tidigare samhällen var det inte många som kunde läsa och skriva, och även om de kunde det så skrev man inte ner dagliga minnen och tankar. Han har läst rysk historia och konstaterar att vi egentligen vet ytterst lite om den tsar som idag kallas Ivan den förskräcklige. Varför ska han ha varit så förskräcklig? Idag kan man få reda på lika mycket sin vi vet om honom eller mer om många personer bara genom ett par internetsökningar. Ivan själv var antagligen inte ens skrivkunnig, för sådant hade man slavar till.

MarshallPoe propagerar för att fler ska dokumentera sina minnen. Dels är det trevligt att kunna gå tillbaka och se vad man själv tyckte tidigare, men också för kommande generationer.

Här måste jag hålla med. Jag har hållit på med släktforskning i många år. Tack vare den noggranna svenska kyrkbokföringen går det att få reda på en hel del uppgifter om en person även om hen levde på 1700-talet. Man kan få fram alla familjeförhållanden, födelse- och dödsdatum, flyttningar hit och dit och så vidare. Om man har tur kan man hitta en utförlig bouppteckning och få reda på vilka saker personen ägde vid sin död och bilda sig en uppfattning om hur hemmet såg ut. Ibland kan också prästen ha skrivit en nekrolog i kyrkboken vid dödsfallet, men ofta står det bara datum och dödsorsak. Detta säger dock väldigt lite om personen själv, och framför allt är det bara antingen fakta eller saker som andra har tyckt. Man får aldrig reda på någonting om en persons egna tyckanden. Vanliga människor förr skrev inte dagbok, och om de mot förmodan skulle ha gjort det skulle den antagligen inte finnas kvar idag.

Därför är det så trevligt när man faktiskt kan hitta dokument som en person själv skrivit, vad det än är. Jag har turen att faktiskt ha en del sådant, och det gör att jag har en betydligt fylligare bild av åtminstone några släktingar än jag annars skulle ha.

Min farfar tyckte om att skriva och efter honom har jag 3-4 pärmar fulla med texter. En hel del är maskinskrivet, men rätt mycket är handskrivet. Nästan allt är skrivit på baksidan av gamla fakturor, reklampapper och liknande (farfar hade en egen verkstad, och såg uppenbarligen till att ta hand om papper som blev över). En del av texterna är skönlitterära försök eller ganska långa roliga historier och anekdoter. De har inte alltid åldrats så väl. De övriga texterna är mycket intressantare, för de är minnen från farfars barndom, eller i flera fall återberättningar av historier som farfars farföräldrar berättat för honom vilket innebär att det handlar om händelser från förra halvan av 1800-talet. Jag har (sedan länge) påbörjat en sortering och renskrivning av det här materialet men det är inte klart än och kommer antagligen inte heller att bli det på ett tag. Rätt många av texterna finns i flera olika versioner, i olika grader av redigering, så det kan vara tidskrävande att sålla fram en komplett version. Förutom det har jag också ett antal brev kvar från honom som farmor sparat. Det verkar inte som om de är sparade enligt något särskilt mönster, utan det verkar som om en del brev helt enkelt råkat bli sparade (breven jag har verkar inte vara i följd och de är spridda över flera årtionden). En del av dem är från krigseren vilket ju är lite extra intressant.

Även farmor har lämnat lite skrivet material efter sig. Hon var småmskollärarinna, och ett par av de första åren hon jobbade (i övergången mellan 1920-talet och 1930-talet) skrev hon en del i en anteckningsbok som jag har. Det är omväxlande om hur det är att vara lärare och hur det går för eleverna, hur man förbereder för julfesten och annat liknande.

Från mormor har jag några sidor där hon berättar om hur det var när hon var liten. Hur de bodde, vad de gjorde som barn och så vidare. Jag vet inte om hon skrev det för sig själv eller om någon hade bett henne göra det. På sista sidan slutar texten mitt i en mening, så jag antar att hon blev avbruten av telefonen eller så och det aldrig blev av att fortsätta.

Morfar däremot har jag inget sådant här material efter och han dog dessutom när jag var ungefär fem år gammal så honom har jag dessutom inga egna minnen av. Mamma och mormor har naturligtvis berättat en del, men han är i alla fall en mycket dimmigare gestalt än de andra.

Från farfar och farmor har jag även ärvt en massa gamla fotografier. Släktforskare som jag är vill jag naturligtvis veta vilka de föreställer, så jag har numrerat dem på baksidan och lämnat dem i buntar till pappa och bett honom skriva vilka som är på varje bild. Som resultat av det har jag fått långa berättelser med minnen om hur det var när han var barn, utifrån det som finns på bilderna. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara så stor skillnad på hur vi växte upp eftersom han och jag vuxit upp i hus som ligger några hundra meter från varandra (eller låg, för huset han växte upp i är rivet nu) och med bara tjugofem års mellanrum, men ju mer jag läser ju mer upptäcker jag att tiderna och samhället förändrat sig. Och ju mer jag vet om hur det var förr, desto mer upptäcker jag som om jag skulle vilja veta mer om.

technorati tags: genealogy, memories