Dags för en ny antispelhysteri?

Det är vid det här laget över tio år sedan Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt publicerade sin antirollspelspamflett De övergivnas armé. Efter att stormen kring den bedarrat så tycker jag att det varit rätt lugnt i media kring spel av olika slag, antagligen mycket på grund av den utbildande insats som Sverok står för.

Det senaste i spelväg som journalister kan missförstå för att skapa bra rubriker tycks vara MMORPG:et World of Warcraft som har fler spelare än Sverige har invånare. I en artikel idag basunerar Expressen ut att WoW ligger bakom ett mord i Stockholm.

Rubriken är "Erika, 27 mördad av spelkompis" och framåt slutet av artikeln finns texten

Den misstänkte 33-åringen har tidigare varit med i en förening som ägnar sig åt lajv, ett teaterliknande rollspel där deltagarna klär ut sig. På föreningens hemsida finns en bild från 2007 där han spelar rollen som en 1800-talsvampyr som senare blir pålad till döds. På bilden poserar han med ett k-pist-liknande föremål.

Tanken är helt klart att vi som läsare ska tycka att det är förskräckligt med farliga spel som WoW och lajv. Det råder ingen tvekan om att det finns rötägg bland dem som spelar WoW. Med 11.5 miljoner spelare vore det underligt om så inte vore fallet. Det finns rötägg i vilket annan församling som helst (bridgespelare, den lokala sportföreningen, Expressens redaktion, ...).

Att ta upp att mördaren och offret träffats via WoW tycks kunna vara relevant eftersom mordet skett under en fest där alla närvarande träffats via just WoW. Men att komma från att de träffats via WoW till att spelet WoW (snarare än kommunikationsnätverket WoW) skulle ha något med mordet att göra tycks inte självklart (eller ens rimligt) från den information som syns i artikeln. Ännu mer frågande ställer jag mig inför att man drar fram uppgifterna om att den misstänkte ägnat sig åt lajvande. Vad har det med saken att göra?

Andra bloggar om: spel, lajv
Technorati tags: spel, lajv
intressant.se

Sociala media för författare

Författarkurser är inget ovanligt numer, men det brukar betyda en kurs för den som vill lära sig att bli författare. Igår blev jag tipsad om en författarkurs som istället var för författare som vill lära sig att utnyttja de nya sociala medierna för att marknadsföra sig och sina verk.

Teorin är att författare numer inte kan förlita sig på att förlagen ska sköta hela marknadsföringen utan de måste själva jobba med att etablera sig som ett namn. Sociala media som Facebook och bloggar är viktiga byggstenar i detta. Jag har inte gått kursen så jag kan inte uttala mig om innehållet i detalj, men mitt intryck av kursbeskrivningen är att det är rätt grundläggande. (Om du är intresserad av något av seminarierna så ger koden F6ZX4KP 10% rabatt.)

Det är stor skillnad på hur mogna svenska författare är när det gäller sociala media. Å ena sidan har vi gamla stofiler med etablerad publik och eget förlag med stadig marknadsföringsbudget som Jan Guillou som i en debatt nyligen ideligen avbröt för att flika in "riktiga media" om gammelmedia, som kontrast till elektroniska fora. I den andra änden har vi dem som lever på nätet som Åsa Schwarz som gjorde rubriker nyligen när hon lurat pressen genom att skapa en facebookprofil för Nova Barakel, huvudpersonen i sin senaste roman Nefilim och sedan presenterat handlingen i boken i form av Novas statusuppdateringar och på det sättet interagerat direkt med sin publik.

Andra bloggar om: författande, böcker, sociala nätverk, bloggar, jan guillou, åsa schwarz
Technorati tags: författande, böcker, sociala nätverk, bloggar, jan guillou, åsa schwarz
intressant.se

Augustpriset till sf-författaren Steve Sem-Sandberg

Jag ser att årets skönlitterära augustpris gick till Steve Sem-Sandberg för hans roman De fattiga i Łódź.

Jag har inte läst den, och knappt något annat heller av Sem-Sandberg. Det enda jag kommer på är det han skrivit i Stjärnfall - Om SF, en essäsamling med en text vardera av honom, Lars Jakobson och Ola Larsmo. Jag kommer inte längre ihåg vad den handlade om, men jag vet att jag tyckte att boken i sin helhet var bra.

Eftersom jag samlat på mig en hel del svenskskriven science fiction genom åren så råkar jag däremot ha ett par titlar av Steve Sem-Sandberg stående, för det var inom den genren han debuterade. Flera gånger, faktiskt.

Jag har två böcker av honom. Det intressanta är att båda två presenteras som debutromaner. (Jag har till och med för mig att jag hört att det ska finnas en tredje med den etiketten.) Den ena av dem är Sländornas värld (1976):

Jonny Carlgrehn har genom hot och utpressning tvingats till ett uppdrag av den Terranska rymdadministrationen. Han skall göra rebellplaneten Lizene lojal mot Jorden och få kolonisterna där att underkasta sig de terranska invasionsstyrkorna.

Men på Lizene väntar andra konflikter. Planetens urinnevånare, en uråldrig, förvuxen ras trollsländor, gör uppror mot de mänskliga kolonisterna och Jonny Carlgrehn går in i kampen på människornas sida. Planetens räddning, människors och sländors fortbestånd, ligger plötsligt i hans händer. Han kan inte samtidigt förråda denna värld till terranerna. Han måste göra ett val med sitt eget liv som insats.

Den här boken presenteras som en ungdomsroman. Jag kan väl inte säga att jag blir jätteentusiastisk av blurben.

Då tycker jag att den andra av hans böcker jag har, Sökare i dödsskuggan (1976), låter intressantare:

Europa år 2744. Befolkningen lever i gigantiska, kupolövertäckta stadsstater. I Scandia bor Ayac. Han vill dö, men Staten vill inte tillåta honom detta. Han är för ung och har ännu inte fullgjort sina samhälleliga plikter. Ayac drivs på flykt -- en vild jakt inte bara efter rätten att få dö, utan lika mycket efter medmänsklighet och erkännande som individ. Hans märkliga odyssé genom tid och rum för honom till dagens Stockholm -- och tiden är plötsligt inte framtid längre.

Andra bloggar om: augustpriset, steve sem-sandberg, sf, science fiction
Technorati tags: augustpriset, steve sem-sandberg, sf, science fiction
intressant.se

Måste böcker kosta något?

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund säger sig vilja ha tillbaka de fasta priserna på böcker som fanns i Sverige fram till 1970.

Han hävdar att det skulle ge mer pengar till författare och översättare, men jag har svårt att se hur det skulle hänga ihop. Vad jag vet får författare och översättare lika mycket pengar för alla exemplar av en bok som säljs (så länge vi talar om samma utgåva, naturligtvis -- det skiljer mellan en inbunden version och en pocket) oavsett om den säljs för 350:- på dyra bokhandeln på fina gatan eller om den säljs för 150:- på någon nätbokhandel. De som hamnar i kläm är väl snarare förlagen och bokhandlare med fysiska lokaler.

Det känns som om det här uttalandet framför allt är ett försök att minska på nätbokhandelns inflytande. Om priset på en bok skulle vara detsamma oavsett var man handlar så skulle en av nätbokhandelns främsta konkurrensmöjligheter -- priset -- försvinna. De har fortfarande möjlighet att hålla mycket fler titlar tillgängliga och de erbjuder hemleverans till alla oavsett hur avsides man bor. Klassiska bokhandlar kan å andra sidan erbjuda leverans direkt i handen för de titlar de har hemma, så det beror på hur bråttom man som köpare har vilket som är snabbast (och hur nära man har till sin närmaste bokhandel).

Man kan naturligtvis också fråga sig hur det här förslaget egentligen skulle påverka nätbokhandeln om det slog igenom. Det skulle innebära att böcker där blev dyrare än nu, antagligen rätt mycket (och det skulle helt rycka undan mattan för aktörer som bokfynd.nu). Det innebär att många läsare skulle få betala en hel del extra för sina böcker, men det innebär inte självklart att köparna kommer att överge nätbokhandeln. Eftersom man vet att alla andra bokhandlar är lika dyra så finns det ingen anledning att titta i fler affärer, så kunderna kommer att välja det som är enklast för dem. För mig kommer det oftast att vara nätbokhandeln.

Man kan också notera att ett av de klassiska bokhandlarnas argument för att ta ut högre priser är att de har utbildad personal. Om bokpriserna blir de samma överallt så kommer nätbokhandeln (som saknar dyra lokaler) att få pengar över jämfört med de klassiska bokhandlarna, något som de skulle kunna lägga på att skaffa utbildad personal som rekommenderar böcker.

Jag tror inte att en återgång till fasta bokpriser skulle gynna någon. De konsumenter som vant sig vid ett visst pris kommer att tycka att det är magstarkt att betala det dubbla, och kommer antagligen att minska på sina inköp eller handla engelska böcker istället till en del. Jag betvivlar att den samlade mängden pengar som kommer författare och översättare till del skulle bli större.

Båda artiklarna länkade i början repeterar också det vanliga mantrat "upphovsmännen måste få betalt för sitt arbete". Det är naturligtvis fel. Upphovsmän har (och ska ha) rätt att försöka få betalt för sitt arbete. De har inte rätt att faktiskt få det. Precis som alla andra som gör saker så måste de se till att de producerar något som faktiskt efterfrågas. Bara för att jag sitter i min källare i tio år och slöjdar avantgardistiskt utformade stolar i rosa betong så betyder det inte att jag kan sälja dem till ett pris som gör att jag kan leva på det. Detsamma gäller för exempelvis experimentella poeter och författare av westernromaner med lesbiska tanter som huvudpersoner. Det är inte ett problem. Det är hur verkligheten fungerar.

Men visst, om det inte är så det ska vara så vill jag gärna få lön för att sitta i källaren och slöjda något som ingen vill köpa.

Andra bloggar om: böcker, fri marknad, marknadsekonomi, förlag
Technorati tags: böcker, fri marknad, marknadsekonomi, förlag
intressant.se

Animerad bok

Här är en fantastisk video av hur en bok kommer till liv via "papercraft" och kreativt fotograferande.



[Via BoingBoing.]

Andra bloggar om: böcker, papper, film
Technorati tags: böcker, papper, film
intressant.se

2009-91: Douglas Coupland: jPod

Douglas Couplands böcker brukar kunna vara ganska nördiga, och jPod är på intet sätt något undantag. Med tummen mot pulsen på nördkulturen fortsätter Coupland att dokumentera ungefär samma miljöer som han gjorde i Mikroslavar fast ett tiotal år senare. Den här gången är det inte Microsoft som är intressant, utan istället talas det om Google-generationen. Huvudpersonerna är ett antal programmerare på ett spelföretag, och deras grupp kallas jPod.

När det gäller deras arbetsliv så känns det som en tämligen realistisk bild av verkligheten, på samma sätt som Dilbert känns realistisk. De drabbas ideligen av motgånger i form av mystiska beslut ovanifrån, men kämpar på något sätt vidare. Deras privata liv känns inte fullt så realistiskt. Här har Coupland skruvat till sina personer ett varv till, men det betyder inte att det inte känns underhållande, bara att det är lite mer flippat.

Texten berättas till största delen i första person av Ethan, en i jPod-gruppen. Här och där i texten finns dock annat inskjutet; man kan nästan se det som illustrationer, även om det är text. Här finns reklam, listor på olika saker, spambrev, ordlistor och annat. Det kan också förekomma stycken där huvudpersonerna skriver om sig själva. En gång får de exempelvis för sig att skriva presentationer av sig själva som om de skulle sälja sig på Ebay.

Jag gillar Coupland. Han skriver lättläst och insatt om nördkulturen, men lyckas samtidigt få till en handling som är intressant trots att den är så skruvad. Eller kanske just för att.

Douglas Coupland: jPod (jPod)
Månpocket, 2007 (originalet 2006)
460 sidor
ISBN: 978-91-7001-556-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, douglas coupland, jpod
Technorati tags: böcker, läsning, douglas coupland, jpod
intressant.se

2009-90: Cory Doctorow: Makers

Makers är den produktive Cory Doctorows senaste roman, och den har en hel del gemensamt med hans tidigare produktion. Den utspelar sig i en väldigt nära framtid och handlar (som redan titeln antyder) om människor som gör saker. De är inte riktigt hackers eftersom de lika ofta sysslar med föremål som med programkod, men annars är det ungefär samma sorts människor.

Lester och Perry är uppfinnare som hittar på den ena manicken efter den andra. Det är smarta prylar de gör, oftast genom att bygga om någonting som redan finns så att det gör något helt annat än det var tänkt. Samtidigt så är deras konstruktioner oftast något de bygger för att de kan snarare än för lösa något problem. Marknadsföring och sånt är inte deras grej alls; de lever på att sälja enstaka konstruktioner till samlare.

De upptäcks av teknikbloggaren Suzanne som beskriver deras påhitt fortlöpande (och nog innehåller en hel del av Cory själv). De får också riskkapital, och börjar göra saker i större skala. Bland annat börjar de bygga åkattraktioner i stil med de som finns på Disneyworld, men med skillnaden att man på deras turer har möjlighet att berätta vad man tycker om och vad man inte tycker om, under tiden man åker. Den här informationen används sedan för att hela tiden anpassa turerna efter vad publiken uppskattar, och det dyker också upp andra som bygger egna turer som kommunicerar automatiskt med Perry och Lesters, så att de påverkar varandra.

Mycket av de här turerna byggs med hjälp av 3D-skrivare som jobbar automatiskt utifrån den information som de som åker producerar, så det är lika spännande för Perry och Lester att se hur turen ändras från dag till dag som för alla andra.

För den som läst Doctorow tidigare så kan man se teman från ett antal av hans tidigare verk. Olika slags hackers förekommer på många ställen, men den jag tänkte på vad i första hand han som bygger nätverk i Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Att Perry och lester jobbar mot Disney ekar naturligtvis Doctorows debutroman Down and Out in the Magic Kingdom, och grundpremissen i novellen "Printcrime" förekommer också här, men alltihop är ihopsatt på ett nytt sätt, precis som Perry och Lester hela tiden tar bitar de hittar på olika ställen och sätter ihop på nya och oväntade sätt.

Det är fascinerande att läsa Doctorow. Han har ett fantastiskt öga för hackers och många andra subkulturer och porträtterar dem både närgånget och kärleksfullt. Det är ingen tvekan om att det är människor av kött och blod han skriver om. En annan sak som Cory är väldigt bra på är att hitta på ekonomiska teorier som passar in i hans framtid på ett sätt som känns helt naturligt samtidigt som det blir en helt annan värld än den vi lever i. Man får helt enkelt känslan av att Cory inte så mycket skriver om framtiden som att han lever i den redan idag och berättar för oss andra hur det är där.

Cory Doctorow: Makers
Harper Voyager, 2009
416 sidor
ISBN: 978-0-00-733086-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, cory doctorow, makers, science fiction, sf
Technorati tags: böcker, läsning, cory doctorow, makers, science fiction, sf
intressant.se

Jobbfri

Idag har jag gjort min sista arbetsdag på Ingate Systems där jag jobbat de senaste ungefär nio åren. Det kontoret jag jobbat på i Linköping kommer att stängas, och eftersom jag inte har lust att flytta till Stockholm så är jag alltså nu utan jobb. Jag håller så klart på att leta efter nytt jobb, men jag har inte hittat något lämpligt än. Å andra sidan känns det inte helt fel att få lite ledigt heller, faktiskt. Ett nytt jobb efter nyår känns lagom, så kan jag ta det lugnt och fixa saker hemma ett tag. Kan tomten leverera ett nytt jobb, tro?

Å andra sidan, är det någon som har ett ledigt datajobb till övers så säg till! Eller nåt annat skoj, för den delen.

Andra bloggar om: jobb
Technorati tags: jobb
intressant.se

2009-89: Bruce Sterling: Schismatrix

Schismatrix är en roman som utspelar sig i Bruce Sterlings Shaper/Mechanist-universum som han även skrivit några noveller om.

Shapers är människor som modifierar sina kroppar med genterapi. Mechanists däremot använder mjukvara eller externa modifikationer för att förändra sig. Bokens huvudperson, Abelard Lindsay är född till Mechanist men genomgår diplomatisk träning hos Shapers och övergår till den sidan i och med det.

Det är inte bara sin grupptillhörighet som Lindsay byter; genom boken flyttar han mer eller mindre konstakt runt allt eftersom tiden går (boken täcker över 150 år) och han hinner avverka ett antal namn under den tiden. Att ge sig på att säga något om vad boken egentligen handlar om är vanskligt; det händer saker hela tiden utan att de känns speciellt viktiga. I och med att Lindsay konstant är på resande fot både genom tiden och rummet så känns boken som en road movie; det som främst fångar läsarens intresse är vad som sker runt Lindsay och de miljöer han befinner sig i.

Miljöerna är också den stora behållningen med Schismatrix; ju mer man ser av världen desto mer skruvad framstår den. Trots att boken är nästan 25 år så känns den inte gammal - snarare tvärt om (det enda som känns gammalt är att inspelningsprylar är baserade på band). Över lag känns boken som något som Charles Stross hade kunnat skriva idag, och man kan ana att han tagit till sig en del från den här boken. Det tydligaste exemplet är att här förekommer gravt modifierade människor som är uppladdade i sina rymddräkter för att kunna leva i vacuum och kallas "Lobsters". Det är svårt att tro annat än att det är de som ligger till grund för de "Lobsters" som förekommer i Stross' Accelerando där de också är uppladdade personligheter, men verkligen från humrar som vill komma undan från mänsklighetens inflytande.

Schismatrix bjuder på en rätt schysst dos gammal hederlig gosh-wow men det dramaturgiska drivet uteblir nästan helt. Om man är OK med att läsa en bok för miljöerna så håller den däremot utmärkt trots sin ålder.

Bruce Sterling: Schismatrix
Ace, 1985
288 sidor
ISBN: 0-441-75400-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, bruce sterling, schismatrix, science fiction, sf
Technorati tags: böcker, läsning, bruce sterling, schismatrix, science fiction, sf
intressant.se

2009-88: Åsa Linderborg: Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om hennes uppväxt i ett arbetarhem i Västerås, men framför allt är den ett kärleksfullt porträtt av hennes far. Det som gör att det känns så äkta är att hon visar sin pappa med alla hans fel och brister, mindervärdeskomplex och alkoholism, men älskar honom i alla fall.

Den här boken är ett mycket välgjort porträtt, både av fadern och av den yngre Åsa. Det fascinerar mig alltid att läsa sådana här barndomsskildringar, för jag tycker att jag mest kommer ihåg enstaka scener ur min barndom medan Åsa Linderborg framkallar hela skeenden, replikskiften, miljöer och så vidare. Eftersom jag tillhör samma generation som hon så har läsningen även en rejäl komponent av igenkännande för mig. Det är på sätt och vis min egen barndom som spelas upp. Jag har visserligen ingen egen erfarenhet av vare sig alkoholism eller metallarbetarliv, men det finns alltid detaljer som stämmer. Åsas beskrivning av hennes farmors husmanskost förflyttar mig direkt till mormors kök för 30-35 år sedan: dillkött, stuvad potatis och mjölk i pyramidpaket.

Precis som med Jonas Gardells komiker-trilogi så fungerar den här boken på två plan för mig. Dels som en bok, dels som en nostalgitripp. Endera hade varit tillräckligt för att jag skulle varit nöjd, så att få båda på en gång är en rejäl vinst.

Åsa Linderborg: Mig äger ingen
Storyside, 2007
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
6 CD
ISBN: 978-91-7036-218-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, åsa linderborg, mig äger ingen
Technorati tags: böcker, läsning, åsa linderborg, mig äger ingen
intressant.se

2009-87: Cormac McCarthy: The Road

En far och hans son vandrar genom ett förött USA, på väg söderut till en kust. Det sägs aldrig vad det är som har hänt, men världen har helt klart drabbas av en rejäl katastrof. Landskapet de vandrar genom är bränt och grått och verkar vara i princip sterilt. Det finns enstaka människor kvar som vandrar runt och letar efter mat, men det finns inga djur och alla växter tycks vara döda. Marken är täckt av aska. Varför en del människor överlevt vad som verkar ha dödat alla djur framgår inte, och jag kan tycka att det är är en svaghet. Även om huvudpersonerna inte vet det (de verkar över huvud taget inte veta mycket om vad som hänt) så tycker jag det är underligt att de inte reflekterar över vart alla djur tagit vägen. Man kan också undra hur halvsvältande personer bär sig åt för att klara att sova flera nätter under några filtar i snöoväder utan att ta skada. Man får intrycket att författaren bor i varmare trakter.

Boken är skriven i ett svep utan några kapitel, men det är i gengäld gott om avbrott. Vad som är lite mystiskt är att det inte finns några indikationer på vilka stycken som handlar om nutid (de allra flesta) och vilka som är tillbakablickar i tiden eller flashbacks. Ibland hinner man läsa en bra bit av ett stycke innan man inser att det utspelar sig i dåtid. På samma sätt saknar dialogen uppmärkning i form av citationstecken eller talstreck. I den engelska utgåvan jag läste så saknar även många ord (som "don't" och "doesn't") konsekvent sina apostrofer (medan andra ord har dem kvar). Jag är osäker på om det här är ett genomtänkt stildrag för att spegla att världen huvudpersonerna rör sig genom även den är väldigt befriad från detaljer och omväxling eller om det är ett orelaterat stildrag.

Oavsett dessa småinvändningar så tycker jag om den här boken. Den fungerar som bild av ett modernt samhälle som förfallit, men i första hand tycker jag om den som stämningsbild. Med små språkliga medel manar McCarthy fram en bild av ett sönderfallet samhälle, men trots det är språket på intet sätt fattigt. När man börjar titta på det är det inte så enkelt som det känns när man läser det, men det flyter lätt.

The Road är inte någon glättig bok, men den är väl värd att läsa.

Cormac McCarthy: The Road
Picador, 2006
307 sidor
ISBN: 978-0-330-44862-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, cormac mccarthy, the road, vägen, science fiction, sf
Technorati tags: böcker, läsning, cormac mccarthy, the road, vägen, science fiction, sf
intressant.se

2009-86: Johnny Hart: B. C. Rides Again

Jag har alltid uppskattat det slags oöversättbara ordvitsar som B. C. brukar ägna sig åt, och i det här albumet är det till och med ovanligt tätt med sådana. Ett exempel:

A: How come you never show any feet? [till en person som målar]
B: I can't draw 'em!
A: So you just leave them off? ... What kind of attitude is that?
B: Defeatist.

Den här sortens vitsar vimlar det av, och för att göra det ännu värre för den som till äventyrs funderar på att översätta strippen så anspelar de dessutom ofta på något i bild. Det finns goda skäl till varför B. C. oftast publiceras på engelska, även i Sverige. Ett annat exempel:

A: Gimme a quick headline for this front-page story.
B: What's it about?
A: This dwarf scams these little old ladies at a séance, ... then skips town with their life savings.
B: "Small medium at large."

Och så här håller det på. Lysande!

Johnny Hart: B. C. Rides Again
Andrews and McMeel, 1988
128 sidor
ISBN: 0-8362-1803-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, johnny hart, b.c. rides again, serier
Technorati tags: böcker, läsning, johnny hart, b.c. rides again, serier
intressant.se

2009-85: Marie Hermanson: Svampkungens son

Svampkungens son är, precis som allt annat jag läst av Marie Hermanson, en sån där bok som man lätt fastnar i för att det är så lätt att läsa ett kapitel till, både för att det är lättläst och för att man helt enkelt vill läsa vidare.

Berättaren i boken är son till en svampexpert som också utnyttnar sina guidade exkursioner i svampskogarna till kärleksmöten med någon av de kvinnliga deltagarna. Sonen följer med på svampturerna, men har inte alls samma utstrålning som pappan och det är just ingens om ser honom.

Den här boken är inte riktigt lika skruvad som de tidigare jag läst av Marie Hermanson (Mannen under trappan och Värddjuret). Det händer saker som man inte riktigt väntar sig, men de är inte på samma sätt bokens totala fokus. Man skulle kunna läsa den här boken som en ren uppväxtskildring. Det som framför allt saknas i Svampkungens son är den vaga känslan av overklighet som ligger precis under ytan på de andra böckerna av henne jag läst, och som jag verkligen gillar. Man är aldrig säker på exakt vad som händer: är det som berättaren säger eller inbillar hen sig saker? Den här boken är mer realistisk.

Det här är absolut ingen dålig bok, men det var inte heller riktigt vad jag förväntade mig när jag började läsa den, och det tillsammans med att slutet i viss mån kändes som att boken rann ut i sanden gjorde att jag blev lite besviken (men då var förväntningarna rätt höga).

Marie Hermanson: Svampkungens son
Bonnier, 2007
234 sidor
ISBN: 978-91-0-011866-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, marie hermanson, svampkungens son
Technorati tags: böcker, läsning, marie hermanson, svampkungens son
intressant.se

2009-84: Doris Lessing: The Fifth Child

Den första bok jag fick tag i av Doris Lessing när det meddelades att hon fått nobelpriset i litteratur var Ben, in the World som presenterades som en fristående fortsättning på The Fifth Child, och det gick bra att läsa den utan att ha läst föregångaren.

Harriet och David träffas på en fest och upptäcker att de båda inte passar in i förväntningarna på unga människor, men de passar för varandra. De blir snabbt ett par, köper ett gigantiskt hus på landsbygden och får barn. I rask takt får de fyra barn och allt är frid och fröjd. De har visserligen brist på pengar rätt ofta, men Davids pappa har möjlighet att skjuta till pengar. De håller släktträffar under storhelgerna, och alla har trevligt.

När de snart visar sig vänta barn en femte gång tycker omgivningen att det kanske går väl fort, men det har ju gått bra hittills. Den här gången blir det dock problem.

Ben, som det femte barnen kommer att heta, är annorlunda än de andra. Familjen frågar sig om han ens är mänsklig. Han är väldigt stark och växer fort, men ligger å andra sidan efter sina jämnåriga i förstånd.

De andra barnen gillar inte Ben, och är rent av rädda för honom. Med viss rätt, rent av, för även om det inte går att bevisa så misstänker man starkt att det är han som dödat en katt i familjen. De normala familjerutinerna faller samman; de övriga barnen håller sig undan dels för att de är rädda för Ben och dels för att ingen tycks bry sig om dem. Harriet ägnar sin tid åt Ben för att försöka få honom att anpassa sig till ett vanligt liv, och David jobbar allt mer för att dra ihop pengar till den växande familjen (att han har ett par timmars pendlingstid in till London gör inte saken bättre).

Det är här som det börjar bli problematiskt på flera nivåer. Tanken är naturligtvis att Bens egenskaper ska skapa friktion inom familjen, eftersom det är det som boken handlar om. Gott så, även om man som läsare undrar vad det egentligen är med honom. Familjens läkare tycker att han håller sig inom det normala, men beskrivningarna av familjelivet antyder något annat, och efter ett tag lyckas man få honom satt på en anstalt utan några större problem. Det är dock fortfarande ingen läkare som ställt någon diagnos av något slag, och man försöker heller aldrig träffa mer än en läkare.

När Ben försvinner så andas resten av familjen ut och tycks återgå till sitt vanliga liv igen, utan att fundera på Ben. Det känns som om det går omotiverat lätt för dem att återgå, och för den delen framstår deras reaktioner på Ben som väldigt enkelspåriga; det känns som om de redan från början är klara över att han inte är viktig.

Harriet bestämmer sig efter ett tag för att åka och hälsa på Ben trots att planen verkar ha varit att lämna bort honom och sedan inte hälsa på alls. När hon kommer dit finner hon honom drogad och i tvångströja, och bestämmer sig för att ta tillbaka honom. Resten av familjen är inte road, och som väntat faller familjelivet sönder allt mer igen. Jag tycker dock inte att familjens reaktioner känns trovärdiga. Harriet är den enda som alls vacklar i sina reaktioner mot Ben, och även hon är mestadels negativt inställd, men här finns i alla fall ett tvivel.

Upplägget är helt klart konstruerad för att leda fram till att boken ska handla om familjens sönderfall, och för att åstakomma det så går boken fort fram genom åren. En mening i förbifarten kan vara ett halvår, även om resten av stycket handlar om samma middag. Det känns hafsigt, och jag tror att boken hade vunnit på att ha kapitel med datum på istället för att försöka töja ut en episodisk berättelse till något som ska likna ett heltäckande berättande.

Språket känns också distanserat. Dialoger och direkta beskrivningar är det inget fel på, men mycket av det sammanhållande materialet är allt för skissartat och beskrivande för att kännas levande.

Doris Lessing: The Fifth Child
Jonathan Cape, 1988
133 sidor
ISBN: 0-224-02553-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, doris lessing, the fifth child, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, doris lessing, the fifth child, nobelpristagare
intressant.se

2009-83: Bodil Jönsson: Tio tankar om tid - tio år senare

Tio tankar om tid - tio år senare är (som man kanske kan gissa) en uppföljare till boken Tio tankar om tid. Den äldre boken är precis vad den säger sig vara: ett antal reflektioner om tid; hur den uppfattas och hur vi använder den. Jag tyckte att den var både intressant och tänkvärd.

Det gjorde att jag var nyfiken på vad den här nya boken skulle innehålla. Det visar sig rätt snart att den här boken är mer av ett hopkok, och utan att det ens finns någon vettig spik att koka soppan på. I början går Bodil Jönsson igenom vad som hänt under de tio år sedan den första boken kom ut och det har hänt en hel del, både på internet och i den vanliga världen.

Det är väl i och för sig vettigt att börja med att titta på vad som hänt, men sedan känns det som att mycket av det rinner ut i sanden. De kommande kapitlen anknyter inte i någon större utsträckning till den förra boken, och inte heller till varandra. Istället filosoferas det om miljön, forskning om hälsa till skillnad från om sjukdomar och att bli gammal. Jag ska inte säga att texterna är ointressanta, men de känns spretiga och utan större sammanhang, och man kan fråga sig vad de gör under den samlingstitel som boken erbjuder. Man får lätt intrycket att det helt enkelt är bra för försäljningen att anknyta till den förra boken.

En av de nya observation man kan hitta om tid är att vi numer sägs befinna oss i en antecipatorisk tid, en prenässans. Vi tar ofta ut det som ska hända innan det hänt, eller åtminstone så förväntar vi oss att allt ska hända direkt istället för att planera och gå och vänta på saker. Författaren förefaller helt säker på att detta har med nätet att göra, och det må väl vara hänt, men hon har också en väldigt uppenbar (men inte direkt uttalad) negativ inställning till det allra mesta som har med detta nät att göra. Lärandet blir annorlunda av att Google ger tillgång till svar direkt och relationer blir plottriga av att hanteras en-till-många via Facebook och Twitter istället för en-till-en med telefon, där det tar en massa tid. Exakt så säger hon. Det framhålls implicit som en fördel att det tar en massa tid att umgås via telefon.

För mig säger det framför allt att hon är uppvuxen före internet och aldrig har vant sig vid det, och just att hon inte har någon större insikt i hur modern kommunikation på internet fungerar är uppenbart även av andra delar av boken. Själv har jag aldrig haft så tät och ingående kontakt med mina bekanta som jag har med internet. Det är inte ett sämre medium för sociala kontakter än telefon, det bara fungerar annorlunda och kräver (som alla medium) att man kan hantera det.

Jag måste säga att jag blev besviken på den här boken. Framför allt för att den försöker framstå som något den inte är, men också för att den är spretig. Den har en del intressant att säga, men det hade gjort sig bättre under en annan titel eller i en annan form.

Bodil Jönsson: Tio tankar om tid - tio år senare
Brombergs, 2009
150 sidor
ISBN: 978-91-7337-218-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, bodil jönsson, tio tankar om tid, tio år senare
Technorati tags: böcker, läsning, bodil jönsson, tio tankar om tid, tio år senare
intressant.se

2009-82: Terry Pratchett: Nation

Nation är, om jag minns rätt, Pratchetts första bok som inte handlar om Discworld och inte är en ungdomsbok sedan Good Omens. Vid en första anblick utspelar den sig i vår värld, men när man tittar lite närmare är det en lätt modifierad version av den, men skillnaderna är inte speciellt stora.

Tiden är 1800-tal och det brittiska imperiet är på sin topp. Det vet dock inte Mau som lever på en liten ö i pelagiska oceanen (vilket är vad stilla havet kallas i den här versionen av vår värld). Han skickas iväg till en annan ö för att genomgå en manbarhetsrit som innebär att han under en månad inte bara måste överleva utan även lyckas bygga en kanot och ta sig tillbaka hem. Det verkar som om han inte ska ha några stora problem med det, men precis som han håller på att paddla hem så far en tsunami fram över öarna. Han lyckas efter ett tag hitta tillbaka till sin hemö men inser att han är den enda människa som finns kvar.

Fast kanske inte, ändå. Han hittar en underlig spökflicka som tillhör byxfolket (det vill säga västerlänningar) och som spolats iland tillsammans med hela skeppet hon befann sig på. Hon var dock den enda (förutom en papegoja) som överlevde.

Mau och Ermintrude (som tar tillfället i akt att börja kalla sig Daphne) tvingas överleva ensamma på ön bäst de kan. Till att börja med måste de lära sig att kommunicera. En grundläggande nivå av kommunikation får de till ganska snart, men att förstå hur den andra parten tänker tar längre tid. Mau är uppvuxen som jägare och fiskare på en liten ö utan några tekniska apparater medan Daphne kommer från det övre samhällsskiktet i England. De har olika uppfattningar om det mesta, och det här använder Pratchett naturligtvis som material för diverse satiriska nedslag.

Just detta är också den aspekt av boken som fungerar bäst. Pratchett är ingen oäven satiriker (vilket för den delen visar sig i många av de senare Discworldböckerna också), men här har han låtit den delen av sitt skrivande få lite mer utrymme än vanligt. Det förekommer en del humor också, men i första hand av den underfundiga typen. Både ordvitsar och ren slapstick hålls kort, och det passar den här boken bra.

Handlingen är inte speciellt komplicerad; i första hand är det interaktionen mellan Maus värld och Daphnes bakgrund som är det intressanta, men det uppstår även en spänning i och med att det naturligtvis är känt ungefär var Daphne befinner sig, så man kan gissa att det förr eller senare kommer att komma någon och leta efter henne. Det visar sig också att det finns mer i Maus samhälles bakgrund än man kanske tror.

Förutom det rika satiriska innehållet är det här även en bok om att växa upp. Både Mau och Daphne är tonåringar och deras situation tvingar dem att lära sig att klara sig själva (så småningom i sällskap av fler överlevare som kommer paddlande från andra öar). Även detta tema hanteras väl; på det hela taget tycker jag att det här är en av Pratchetts bästa böcker på länge. Man får nästan intrycket att han i viss mån blivit en fånge i sin egen värld. Många av de senare discworldböckerna ägnar sig till stor del åt att satirisera över vår värld och det är inte utan att man kan tro att de hade kunnat bli bättre om de inte hade varit intvingade i discworldmallen. Å andra sidan är det ibland lättare att visa på brister i vår värld genom att skriva om en helt annan värld. Man kan i alla fall notera att discworld blivit allt mindre discworldig med åren. Många av de konstigheter den hade från början har försvunnit. Man kan väl anta att det med tiden blev tröttsamt påpeka dem om och om igen, för varje ny del i serien.

Pratchetts näst bok är återigen en discworldbok, rent av en trollkarlsbok. Det brukar vara de delhandling som handlar närmast hur discworld ursprungligen betedde sig. Det ska bli intressant hur det känns att återgå dit efter den här utflykten i en helt annan värld.

Personligen gillade jag detta Nation skarpt. Jag hoppas att Pratchett skriver fler böcker som inte har med discworld att göra (vilket inte betyder att jag ogillar discworld, men att jag gärna ser mer variation).

Terry Pratchett: Nation
Corgi, 2009
410 sidor
ISBN: 978-0-552-55780-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, terry pratchett, nation
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, terry pratchett, nation
intressant.se

2009-81: Arnaldur Indriðason: Frostnätter

Frostnätter är den senaste deckaren i serien om den isländske polisen Erlendur Sveinsson. Den här gången är den tekniskt sett helt befriad från polisutredning, men ändå är allt som vanligt. Erlendur får ta hand om ett självmordsfall, och det verkar från början som ett solklart fall. Men det är något som inte stämmer.

Han får ett vagt tips och börjar snoka lite. Som den romanpolis han är så snokar han utan att ha någon officiell utredning som uppbackning, och gör istället allt själv via kontakter, efterforskningar på fritiden och diverse andra tveksamheter som jag har svårt att tro att en polis skulle komma undan med i verkligheten. Om vi nu ska vara på det humöret så är Erlendur själv en polis som har svårt med det mesta utom jobbet; hans familj är det inte så mycket med. Bokens upplösning baserar sig på händelser som ligger lång tillbaka i tiden, och viktiga ledtrådar portioneras ut till läsaren i kursiva avsnitt då och då. Det är som upplagt för en deckare som följer alla mallar. Och ändå... ändå är det så bra. Arnaldur Indriðason lyckas ta alla de här klichéerna och göra en riktigt bra bok av dem.

Erlendur reser runt i ett kallruggigt Island och snokar och skalar av lager efter lager från den lök som den här härvan visar sig vara. Eller på sätt och vis är det två fall, fast ändå inte. Jag ska inte avslöja detaljerna om detta, men jag tycker om sättet det hanteras.

Genom hela boken återkommer temat att människor ibland har svårt för att prata med varandra och vilka oanade konsekvenser det kan få, både nu och långt senare. Det gäller Erlendur (både som barn och vuxen) och det gäller människorna runt honom, både de som är direkt inblandade i den här härvan och de som bara skymtar i periferin av den.

För den som tycker att deckare ska innehålla en massa action så är det här fel bok. För den som tycker om psykologiska historier där motiven ligger som isberg under ytan och bara långsamt friläggs är det däremot utmärkt läsvärt.

Arnaldur Indriðason: Frostnätter (Harðskafi)
Norstedts, 2009 (originalet 2007)
Översättning: Ylva Hellerud
311 sidor
ISBN: 978-91-1-302005-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, arnaldur indriðason, frostnätter
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, arnaldur indriðason, frostnätter
intressant.se

2009-80: Fred! 100 röster mot våld och krig

Jag fick Fred! 100 röster mot våld och krig som ett slumpmässigt neddimpande recensionsexemplar idag. Jag hade bara tänkt att bläddra lite i den och sedan göra något annat, men det slutade med att jag läste den från pärm till pärm.

Texterna är en blandad skara. De kommer från FN-dokument och kändisar, men även från (i alla fall för mig) helt okända personer. De varierar i längd från ett par rader till ett par sidor och de allra flesta av dem är bra. Rätt många har en positiv vinkel, men absolut inte alla. Framför allt så finns en del riktigt smärtsamma berättelser i de texter som till slut kommer till en hoppfull avslutning. Det sammanhållande i texterna över huvud taget är hopp och envishet; det går att förändra världen! Det är bara att sätta igång och göra det -- om man bara väntar händer ingenting.

Bildmaterialet tar upp mer plats än texten och är nästan genomgående excellent. Även här är spridningen stor; allt från vardagliga porträtt till riktigt klassiska bilder som den nakna vietnamesiska flickan med napalm på ryggen (som även skrivit en av texterna), den kinesiska studenten som stoppar stridsvagnar på Himmelska Fridens Torg (var är han idag?) och soldater i en helt utbombad skog i Ypres under första världskriget.

Läs, titta, berörs, tänk!

Saam Kapadia & Jeppe Wikström: Fred! 100 röster mot våld och krig
Bokförlaget Max Ström, 2009
192 sidor
ISBN: 978-91-7126-147-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, fred, saam kapadia, jeppe wikström, foto
Technorati tags: böcker, läsning, fred, saam kapadia, jeppe wikström, foto
intressant.se

2009-79: Amos Oz: Att känna en kvinna

Huvudpersonen i Att känna en kvinna, Joel, är spion och reser mycket kors och tvärs i världen. En dag när han är borta så dör hans fru i en olycka. Joel åker naturligtvis hem, men passar även på att börja ett nytt liv. Han flyttar till en förort med sin dotter, mor och svärmor och han passar även på att ta farväl av sitt jobb.

Han kommer underfund med att det är mycket han inte vet även om de som är närmast honom. Trots sitt spionerande saknar han den information han tycker att han borde ha. Som läsare upplever man inte det här som fullt lika underligt, för familjen har länge levt på ett sätt som verkar lite underligt: Joel, frun och dottern har alla haft egna rum och en tyst överenskommelse om att inte gå in i varandras rum. När de träffas i de gemensamma utrymmena pratar de mest om oväsentligheter.

Den här bristen på samhörighet inom familjen kan även sägas återkomma mellan boken och läsaren. Dottern i familjen har något slags medicinskt problem, men det refereras bara till som hennes "tillstånd" och det framgår att hon ibland får något slags anfall, men det sägs inget om vad som händer. Så småningom spekuleras det om epilepsi, men läsaren får aldrig någon klarhet. Eftersom hon aldrig får några anfall i boken så kan det tyckas egalt vad det är hon lider av, och är väl också det, men jag inser inte poängen med att boken anstränger sig för att göra hennes problem mer mystiskt än det borde vara. Problemet har en viss signifikans för handlingen, men bara som medicinskt problem; vad det är mer specifikt spelar ingen roll.

Språkligt är jag lite kluven till boken. Den är välskriven med en del formuleringar som återkommer som något slags mantran och Joel och hans funderingar beskrivs bra, men samtidigt kan jag inte komma ifrån en känsla av distans när jag läser. Jag blir inte så engagerad i honom som jag borde kunna bli; hans situation griper mig inte. Jag har inte bestämt mig för om det har med presentationen att göra eller om det är en effekt av den kyliga relationen inom Joels familj (även om jag inte tror att den är tänkt att framstå som kärlekslös, bara ... annorlunda).

Amos Oz: Att känna en kvinna (L'daat Isha)
Wahlström & Widstrand, 1992 (originalet 1989)
Översättning: Mose Apelblat
268 sidor
ISBN: 91-46-16208-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, amos oz, att känna en kvinna
Technorati tags: böcker, läsning, amos oz, att känna en kvinna
intressant.se

Herta Müller årets litteraturpristagare

Som många andra litteraturintresserade har jag följt med och spekulerat i vem som skulle få årets litteraturpris i litteratur. Jag tittade igår på Ladbrokes lista över vilka potentiella vinnare de gav lägst odds på och konstaterade att jag läst fyra av de sannolikaste fem. När Peter Englund idag öppnade Akademiens dörr och avslöjade pristagaren var det den femte, Herta Müller, som jag alltså inte läst något av. Jag kan i alla fall säga att jag kände till henne, och inte ens det har varit självklart om jag tittar på tidigare vinnare. Andras kommentarer: DN (1, 2, 3, 4), SvD (1, 2, 3), Bokhora, Bokmania, Daniel Åberg

Precis som förra året diskuteras det även om det har förekommit någon läcka hos Akademien. Müllers odds hos Ladbrokes föll stadigt från det att de första listorna publicerades tills tillkännagivandet, precis som för Le Clézio förra året. Det må vara hur det vill med det, men vissa har i alla fall haft bättre koll eller tur än andra: DN publicerade en stor recension av Müllers senaste bok idag med rubriken "Årets Nobelpristagare?", och tydligen var de även som ensam tidning på plats hemma hos Müller när priset tillkännagavs. Om eventuella läckor: SvD, Newsmill (1, 2, 3)

Jag har läst det mesta som skrivits om Müller nu efter tillkännagivandet av priset, och såg även Babels specialsändning nyss, och jag tycker att hon låter som en intressant författare. Jag ska se till att läsa något av henne så snart jag kan få tag i en bok av henne.

Jag jobbar på att läsa något av varje nobelpristagare.

Andra bloggar om: böcker, läsning, herta müller, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, herta müller, nobelpristagare
intressant.se