2010-38: Marie Hermanson: Musselstranden

Ulrika tillbringar sina uppväxtsomrar i slutet av 1960-talet i ett sommarhus i Bohusläs där hon umgås intensivt med Anne-Marie vars föräldrar är journalister och författare. Under en reportageresa till Indien träffar de en liten flicka på ett barnhem och bestämmer sig på stående fot för att adoptera henne. När hon kommer hem visar hon sig snart vara ett underligt barn. Hon talar aldrig och är ofta frånvarande, och hon visar inga tecken på känslor. När hon är fyra år får hon följa med sina äldre syskon ut och tälta på en ö, och försvinner under natten. Sex veckor senare hittas hon på en helt annan ö, stående på en otillgänglig klipphylla men i övrigt helt oskadd och iklädd samma kläder som hon hade på sig när hon försvann.

Det här skulle kunna vara upplagt för en polisroman, men det är inte vad det här är även om ett par poliser förekommer som hastigast. Det är istället en roman om att växa upp, om att bli kär, om att sakna, men framför allt är det en roman om hur det kan påverka en familj att först bli av med ett barn och sedan helt oväntat få tillbaka det igen, efter att man redan gett upp hoppet att det skulle vara möjligt.

Jag brukar tycka bra om Marie Hermanson, och den här boken är inget undantag. Hon balanserar ofta på gränsen mellan verklighet och fantasi; i det här fallet verkar det så i början, men så småningom visar det sig att det finns en förklaring. Det är dock resan som är det viktiga i den här boken, inte upplösningen. Miljöerna och relationerna är mycket viktigare än själva händelserna i sig, även om det naturligtvis är händelserna som får personerna att reagera som de gör.

Marie Hermanson: Musselstranden
Albert Bonniers Förlag, 1998
268 sidor
ISBN: 91-0-056764-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, marie hermanson, musselstranden
Technorati tags: böcker, läsning, marie hermanson, musselstranden
intressant.se