2009-39: Mons Kallentoft: Höstoffer

Höstoffer är den tredje delen i Mons Kallentofts serie om polisen Malin Fors i Linköping. Precis som de två tidigare så har boken en årstid som tema. Den här gången är det hösten som anger tonen, och det är mycket i boken som är precis så tröstlöst och deprimerande som en typisk höst.

Boken kretsar kring den gamla adelsmannen Axel Fågelsjö som tvingas sälja familjens slott, och som om det inte vore nog så var det inte så länge sedan han förlorade sin fru. Malin Fors har trasslat till det med sin exman Janne igen, trots att de verkade försonas i den förra boken, och som en effekt av det dricker hon ännu mer än hon gjort förut. Hennes kollega Zeke känner att han nästan förlorat sin son som spelar hockey i NHL; han har knappt sett sitt barnbarn. Malins chef Karims fru lämnar honom för en annan man och tar deras son med sig till södra Sverige. Så här håller det i princip på, vem det än är som står i fokus. Människorna i den här boken mår inte bra och de har inte roligt. Det är å andra sidan en bok om mord och död, så att den innehåller människor i pressade lägen är inget oväntat. Det har inte varit så kompakt deppigt i Kallentofts deckare förut, och jag är inte heller säker på att det kommer att vara det framöver. Malins bana har visserligen varit fallande allt eftersom hon börjat dricka allt mer, men mitt intryck är trots allt att Kallentoft låter sina personer utvecklas relativt mycket från bok till bok, och just nu passade det att alla råkade ha det dåligt på en gång.

Precis som i tidigare böcker så är språket mycket mer framträdande än man är van vid i svenska deckare. De kommentarer jag haft till Midvinterblod och Sommardöden är fortfarande i princip relevanta, men i den här boken tycker jag att det fungerar bättre. Jag tycker att den här åtminstone lika bra som den första delen (efter den andra delens svacka), även om jag fortfarande tycker att det språkliga också har en del brister. Texten innehåller fortfarande alldeles för många stycken som bara består av en enda mening, och det är allt för gott om meningar som inte är kompletta. Att bryta mot språkliga regler är tillåtet, men man ska göra det för att uppnå en effekt. Att göra det hela tiden är vanskligt, för det riskerar att mest uppnå avtrubbning. Jag gillade Ett öga rött som bryter mot språkliga regler i var och varannan mening, men där finns det en anledning inom boken att det är så. Här är det inte så, utan språkets effekter ligger på det litterära planet. Jag ser att Kallentoft försöker skapa en egen stil som avviker en hel del från det normala deckarspråket och jag tycker att han drar det lite för långt, men jag ger honom trots allt poäng för att han alls försöker.

Det finns också problem som är av en mer redaktionell karaktär. Det förekommer åtskilliga gånger att tempus byter från en mening till en annan och tillbaka igen. I huvudsak är boken berättad i första person presens och det är en aning ovant, och det verkar som om både Kallentoft själv och hans redaktör helt enkelt missat lite här och där.

En annan sak som Kallentoft gjort till ett signum är de partier där de döda i boken berättar för läsarna (men normalt inte för karaktärerna). Det är som om de svävar över handlingen och kommenterar det de ser. Deras utläggningar fungerar ger oftast läsaren några av de pusselbitar som saknas för att få ordning på bakgrunden till varför personerna i boken gör som de gör, men som egentligen inte behöver dras fram i utredningen av poliserna. Att presentera informationen på det sättet skulle sakta ner berättandet en del och egentligen inte tillföra något. I princip är de här avsnitten infodumpar förklädda till ett litterärt grepp, och jag tycker att det fungerar rätt bra.

Till att börja med kändes det som att slutet skulle bli "boven berättar sina onda planer för sitt offer" vilket dels känns lite B och dels skulle bli en upprepning av den förra boken, men vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Historien är bra, ordentligt grundad i personernas bakgrund tillbaka till deras barndom på 1970- och 1980-talet, vilket som av en händelse sammanfaller med Kallentofts (och för den delen min) uppväxt. Att både tidsmarkörer och miljön i den här serien stämmer för mig gör att jag känner mig väldigt hemma i den.

Från början sade Kallentoft att det här skulle bli en trilogi, men senare har jag hört honom tala om att det nog blir 4-5 delar. Med tanke på att han använt årstider som tema vore det underligt om det inte blev åtminstone en bok till. Jag var lite orolig efter den förra boken, men med den här tycker jag att han är på banan igen. Jag ser fram emot nästa del.

(Släkten Fågelsjö bor på det uttalat fiktiva slottet Skogså som sägs ligga sydväst om Linköping. Själv tycker jag att det känns som att Ekenäs varit en förebild (speciellt som det vid något tillfälle i boken tycks ligga i närheten av Bankekind). På samma sätt tycks skojaren Jochen Goldman som figurerar i handlingen vara rätt tydligt kalkerad på Joachim Posener.)

Mons Kallentoft: Höstoffer
Natur och Kultur, 2009
428 sidor
ISBN: 978-91-27-11844-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, mons kallentoft, höstoffer, malin fors
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, mons kallentoft, höstoffer, malin fors
intressant.se