2009-14: Mary Shelley: Frankenstein

Med anledning av kursen Ghosts and the Gothic har jag läst Mary Shelleys Frankenstein. För att vara exakt så är det tredje gången jag läser den, och samtliga gånger har det varit med anledning av en kurs. Inget ont i det, för det är en bra bok.

Frankenstein tillhör nog de böcker som flest personer tror sig ha en uppfattning om vad den handlar om, men utan att faktiskt ha läst den. Berättelsen om vetenskapsmannen som skapar ett monster är välkänd, men mycket längre än så sträcker sig i allmänhet inte kunskapen. Många tror sedan att andra ingredienser är en puckelryggig medhjälpare, en förväxlad hjärna och ett monster som väcks till liv med hjälp av blixten. Allt detta är element som kommer ur filmatiseringar, men saknas i boken.

Men visst, den rätt galne vetenskapsmannen skapar ett monster av likdelar och väcker det till liv, så långt stämmer det. Sedan får han omedelbart nippran och inser plötsligt så fort monstret börjar röra sig att det ser hemskt ut (vilket han av någon anledning totalt missat under alla de långa kvällar han sytt ihop det), och springer iväg från det. Monstret blir ledset och ger sig iväg åt sitt håll.

Monstret som till en början inte vet något alls om världen det hamnat i skaffar sig så sakteliga något slags utbildning, men sitt utseende kan det inte förändra. Alla som träffar det är överens om att det ser hemskt ut, och dömer det därefter. Det stackars monstret är en känslig själ, men alla dessa bryska avsnoppningar gör det till slut till en elak rackare som vänder sig mot sin skapare.

Jag måste säga att jag tycker bättre om Frankenstein varje gång jag läser den. Första gången tyckte jag att den var lång och tillkrånglad, men nu flöt läsningen på utan problem. Visst är berättarstrukturen en smula invecklad, men det finns en tanke bakom det. Boken börjar med några brev från polarforskaren Walton hem till hans kära syster, det sista aldrig skickat eftersom det är skrivet efter att han ger sig iväg ut i polarisen. Mitt i isen stöter Walton på en man i nöd och tar upp honom i båten. Han heter Frankenstein och berättar sitt livs historia för Walton, inklusive hur han skapar sitt monster. Mot slutet av berättelsen stöter Frankenstein på sitt monster som då börjar berätta sitt livs historia, vilket gör att vi får se en del av det Frankenstein berättat en gång till, men från en annan vinkel. När monstret är färdigt berättar Frankenstein resten av historien av hur han kom att hamna i isen intill skeppet, och slutligen berättar Walton vad som händer med både monstret och dess skapare.

Den här strukturen gör att vi får höra både Frankenstein och monstret berätta sina historier i första person, samtidigt som vi får se hur slutet blir för dem vilket ju naturligtvis inte vore möjligt med en strikt förstapersonsberättelse. Waltons berättelse i form av brev ger också berättelsen ett extra sken av något verkligt och inte bara en fiktiv berättelse.

Berättelsen om Frankenstein och hans monster går att läsa på massor av olika sätt. Man kan se monstret som en metafor för industrialismen. Man kan se boken som en varning om att människan inte ska försöka sträcka sig efter de krafter som bara gud borde ha: att skapa liv, något som förstärks av att bokens undertitel är "The modern Prometheus". Man kan läsa boken som ett utforskande av vad det egentligen är som gör en människa till en människa. Under en rätt stor del av boken framstår monstret som mycket mer mänsklig än sin skapare.

Det går inte att sticka under stol med att det märks att boken är nästan 200 år gammal; språket skulle definitivt vara annorlunda om boken skrevs i dag. Trots det tycker jag att Frankenstein är lättläst och framför allt mycket läsvärd. Det finns massor med intressanta saker att fundera på i den.

Mary Shelley: Frankenstein
Penguin Classics, 2003 (originalet 1818, reviderad upplaga 1831)
273 sidor
ISBN: 978-0-14-143947-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, mary shelley, frankenstein
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, mary shelley, frankenstein