Inlägg
Jag har nu begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt jag publicerat blir helt fritt efter min död. Den offentliga kritiken finge skydda respekträtten.
Det däremot jag inte uttryckligen gett imprimatur; brev, manuskript, korrektur, har mina arvingar i uppdrag att bränna om jag inte själv hunnit. Under sjuttio år efter min död har de att se till att av andra påträffat sådant inte publiceras. Jag är fullt medveten om att jag med detta går rakt mot två nu gängse juridiska och akademiska förhållningssätt men jag tillhör en äldre tradition.
Myrdals publicerade texter kommer alltså att kunna spridas fritt omedelbart efter hans död. Däremot kommer den forskare som hoppas på en utgåva av hans samlade brev att få vänta länge. De brev som Myrdal skickat tillhör naturligtvis dem som fått dem, så länge vi talar om breven som fysiska artefakter. Myrdals arvingar kan inte gå runt och kräva in breven (naturligtvis kan de, men ingen är tvingad att lämna ifrån sig breven).
Innehållet i breven är däremot en del av hans kvarlåtenskap som arvingarna förfogar över publicering av, så man kan inte trycka om dem. Det här skapar ett intressant problem, för man får vad jag vet citera saker oavsett tillstånd från upphovsmannen så länge man gör det i rimlig omfattning. Exakt var gränsen för hur mycket man i ett sådant här läge får citera vet jag däremot inte. För att ta ett närliggande exempel så känner jag mig rätt säker på att mitt citerande ur Myrdals artikel ovan är rimligt, även om det (eftersom artikeln är rätt kort) är ungefär en fjärdedel av artikeltexten.
Andra bloggar om: böcker, läsning, upphovsrätt, jan myrdal, kulturell allemansrätt
Technorati tags: böcker, läsning, upphovsrätt, jan myrdal, kulturell allemansrättintressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar