För rätt många år sedan fick jag (från en låttext av Frontline Assembly) en ide till en novell. Det tog ytterligare några år innan jag kom på hur man skulle kunna använda den i en text, men till slut blev den i alla fall skriven.
Jag har visat novellen för ett antal personer, och jag tror inte att någon hittills har fattat vad det är som egentligen händer i den, och det innebär att ingen har hittat den tanke som ursprungligen fick mig att skriva novellen. Det känns som en begränsad framgång, minst sagt.
Jag har av och till funderat på hur man skulle kunna göra om texten så att min tanke blir tydligare, men inte kommit på något. Nu var det länge sedan jag ens tänkte på novellen. Förrän alldeles nyss när jag kom på vad som borde vara en uppenbar lösning på problemet att få läsaren att fatta vad det är jag vill få fram. Det bästa sättet att lösa ett problem kanske är att helt enkelt glömma bort det och låta det lösa sig självt.
Jag har visserligen inte skrivit om novellen än, men det borde vara möjligt utan allt för genomgripande ingrepp mer än i slutet. Ett potentiellt problem är att det kan komma att kännas lite som deus ex machina. Å andra sidan tänkte jag mig redan från början att läsaren skulle inse vad som pågick på slutet och få omvärdera det som hänt tidigare, så det är kanske inte så fel. Ho hum.
Andra bloggar om: skrivande, science fiction, sf, noveller
Technorati tags: skrivande, science fiction, sf, noveller
intressant.se
måndag, augusti 11, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det låter intressant. Jag väntar med spänning. Risken är förstås att man inte förstår poängen och framstår som dum.../pappa
Nu blev jag nyfiken. Kan man få läsa originalet och se om man kan lista ut från vilken låt idén kom?
Lägg till en förklarande not, då fattar folk.
T. S. Eliot gjorde ju så i sin poesi...
Det känns som fusk.
Jag håller med neofob. Jag vill läsa.
Fusk, jovisst...
Men så här då: du har en prolog med två personer som liksom diskuterar vad som ska följa. Sedan kommer novellen. Sedan återkommer "de två personerna" i epilogen, och frågar sig om läsaren förstått, de resonerar sinsemellan om novellens poäng gått fram.
För de två vet ju poängen, och de framför denna lite lagom subtilt och raljant.
Well, detta är ett sätt. Istället för att lämna läsaren helt frågande.
Hellre vara lite banal än kryptisk.
/ Svensson
Skicka en kommentar