2008-62: Camilla Läckberg: Sjöjungfrun

Det här är den sjätte boken i Camilla Läckbergs deckarserie. Den fortsätter traditionen från de senare delarna att se till att sluta med en cliffhanger för att se till att läsaren fortsätter i nästa del. Den här gången har dock cliffhangern inte direkt med något brott att göra utan påverkar några av de återkommande personerna. Det tycker jag känns som en vettigare metod; de som vill ha en såpa med sammanhängande avsnitt får det utan att de som vill ha fristående deckare behöver känna sig snuvade på upplösningen på handlingen.

Redan i Tyskungen stiftade vi bekantskap med bibliotekarien Christian och hans romanprojekt Sjöjungfrun. Nu har han fått den publicerad och boken har blivit en dundersuccé. Det finns en del smolk i glädjebägaren också. Han får regelbundet anonyma hotbrev (som han inte berättat för någon om), och en av hans goda vänner är försvunnen. Några månader efter försvinnandet så hittas den saknade mannen infrusen i isen och sökandet efter en försvunnen person övergår till en mordutredning.

Patrik Hedberg och de andra poliserna börjar undersöka Christian och hans bekanta för att försöka hitta några spår om den döde, men det är inte mycket de kan hitta. Det verkar däremot som om breven och mordet har något med varandra att göra, och som vanligt i en Läckberg-bok så ligger roten till mordet en bra bit tillbaka i tiden, under ett virrvarr av trassliga relationer.

Det är här som Läckberg är riktigt bra. Hon sätter ihop bakgrundshistorier som är intressanta och fyllda med förskräckliga människoöden men som trots det känns trovärdiga trots den misär en del personer befunnit sig i. Denna bakgrundshistoria portioneras sedan ut till läsaren (och poliserna) i lagom takt för att hålla spänningen uppe. Förutom poliserna så kan naturligtvis Patriks fru Erica inte hålla sig borta från fallet (speciellt inte som hon hjälpt Christian med hans roman), så hon görjar nysta i sin ände. Ibland framgår det lite väl tydligt hur en kedja av händelser konstruerats för att se till att ett visst föremål befinner sig på rätt ställe så att någon ska kunna hitta det och dra nästa slutsats för att föra handlingen framåt, men det händer inte allt för många gånger. Det som är mer irriterande är ett antal fall av att någon ser något och inser att det är viktigt, men att läsaren inte får reda på det just då eftersom scenen byts precis där.

Scenbytena är för övrigt irriterande i sig, men det är inte Läckbergs fel. Som i de flesta deckare så ambulerar handlingen mellan ett antal personer, och varje gång vi börjar följa en ny person så finns det en extra tomrad i texten för att markera det. Så långt allt väl, men allt för många gånger sammanfaller denna extra tomrad med ett sidbyte, och då kan det ta ett tag innan man inser att man plötsligt förflyttats till en annan plats och att den som pratar inte längre är den man tror. Det hade varit smart av förlaget att se till att sätta ut en stjärna eller så mitt på en rad för att markera de här scenbytena så hade inte det här problemet uppstått.

Språkligt är det inget speciellt; den som kräver konstprosa bör läsa något annat. Om man däremot är intresserad av en välkonstruerad deckare och mest ser språket som ett medel för att berätta en fängslande historia så kan jag rekommendera Sjöjungfrun som en av Läckbergs bästa böcker hittills.

Camilla Läckberg: Sjöjungfrun
Forum, 2008
360 sidor
ISBN: 9137131451
ISBN13: 9789137131450

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, camilla läckberg, sjöjungfrun
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, camilla läckberg, sjöjungfrun