2008-40: Gary Gygax: Role-Playing Mastery

När Gary Gygax dog nyligen så kom jag att tänka på att jag hade en av hans böcker i hyllan som jag aldrig tittat på. Jag har läst några av hans romaner från Greyhawk-världen med ganska tveksam behållning, men här handlar det istället om rollspel. Role-Playing Mastery är en guide till hur man ska bära sig åt för att bli en så bra rollspelare som möjligt, och att Gygax själv är det sägs visserligen aldrig rakt ut men är lätt att läsa mellan raderna i boken.

Jag kan naturligtvis inte uttala mig om Gygax kvaliteter som rollspelare, men hans åsikter om hur man blir en bra rollspelare finner jag rätt underliga. I första hand ser Gygax rollspel som just spel; det verkar som om inlevelsebiten hela tiden kommer i andra hand.

Always seek to contribute the most to the team's success. From the player's and the PC's standpoint, any role-playing game is a group endeavour. Individual success is secondary to the success of the group, for only through group achievements can the quality of a campaign be measured.

Det här håller jag inte med om alls. Visst är det normalt för spelarpersoner i ett rollspel att färdas i grupp - rollspel är en social aktivitet - men det betyder inte att alla i gruppen har samma mål. Det är fullt rimligt för en person att ha mål som krockar med en annan person i gruppen. Det ger rent av öppningar för intressantare rollspel eftersom man antagligen får en känslomässig konflikt på köpet. Samtidigt måste man vara medveten om att en spelargrupp där rollfigurerna har mål som är i konflikt med varandra också riskerar att falla sönder lättare än en grupp där alla personerna arbetar mot samma mål.

Ännu mer felaktigt tycker jag detta är:

The core of the game is the combat between the players' characters and the nonplayer opponents controlled by the game master.

Rollspelande och interaktion är hela tiden i bakgrunden medan konflikt och strid är det väsentliga. Det poängteras om och om igen också att man måste vara insatt i alla regler i det spel man spelar även som spelare. Det räcker inte med att spelledaren kan detaljerna, för en väsentlig del av rollspelande enligt Gygax är att slå spelet, att göra det som är regelmässigt bäst. Samtidigt får man inte spela sin rollfigur på ett sätt som går emot de tankar spelkonstruktören hade när hen konstruerade spelet. För min del tycker jag att det väsentliga är att spelaren har full koll på sin rollfigurs egenskaper och målsättningar och agerar i linje med dem. Om det innebär att hen gör saker som ställer till det för de övriga rollfigurerna eller ignorerar den optimala strategin så är det precis vad som borde hända. Rollspel handlar om att agera utifrån en given rollperson, inte att vinna spelet. Gygax håller helt klart inte med:

The whole adventure might be sprinkled with conflict situations not necessarily involving combat, but the heart of the action - its most exciting moments - must be related to combat of a personal sort. Rules systems that are virtually nothing but combat are, without question, not roleplaying game systems. Those that relegate such activity to an adjunctive position are best understood as overemphasizing roleplaying to the exclusion of gaming. The combat portion of the rules reveal an RPG structure for what it is.

Det är helt klart att friform inte var påtänkt när detta skrevs. Några av de bästa rollspelssessioner jag har varit med om har bestått i att gruppen försökt komma överens om vad man ska göra. Medan alla spelare lever sig in i sina respektive roller och argumenterar utifrån dem så kan spelledaren gå iväg och sätta på te eller så; spelarna klarar sig bra själva.

Gary Gygax: Role-Playing Mastery
Grafton, 1989 (originalet 1987)
176 sidor
ISBN: 0586205233

Andra bloggar om: böcker, läsning, spel, rollspel, gary gygax, role-playing mastery
Technorati tags: böcker, läsning, spel, rollspel, gary gygax, role-playing mastery