Jag var i England men lärde mig om japanska spel

I brist på en riktig karta över rätt del av London skrev jag ut ett par småkartor över det område jag skulle till från MapQuest.

Jag startade från Linköpings flygplats som brukar vara ett rätt avslappnat ställe att flyga från, men som den här dagen slog nya rekort. Det fanns inte tillstymmelse till någon säkerhetskontroll alls från det att jag checkade in tills jag gick på planet, och jag tror att det var samma för alla andra (alla fem eller så; det var ett av de riktigt små planen).

Det var lite ont om tid för bytet på Arlanda så jag hade fått rådet att bara ha handbagage. Det hade jag tänkt att ha i vilket fall eftersom jag bara skulle vara borta en natt och inte ha någon speciell utrustning med mig. Det visade sig inte bli något problem att hinna, trots att Self-service-incheckningsautomaten krånglade.

Från Heathrow tog jag tunnelbanan ett par stationer österut till Hounslow Central som såg ut att vara den station som var närmast mitt hotel. Jag hade kunnat åka ett par stationer till och sedan byta tåg och åka en bit tillbaka igen på en annan linje men jag hade inte lust att sitta på ett tåg och skumpa så jag bestämde mig för att promenera istället. Jag har inte hunnit med att motionera på sista veckan, så några kilometers promenad med ryggsäck verkade bra. Dessutom var temperaturen rätt trivsam. Mörkret gjorde att jag inte såg så mycket av omgivningarna, men det verkade vara idel typiska brittiska villaområden med tomter mindre än min garageuppfart.

Jag kom fram till hotellet utan problem och lämnade väskan innan jag fortsatte några kvarter ytterligare till en indisk restaurang för kvällsmat. På morgonen upptäckte jag att deras reklam om utsikt över Themsen faktiskt stämde. Man såg visserligen inte så mycket av floden eftersom det var träd ivägen, men det var nog inte mycket mer än 100 meter från mitt fönster till stranden.

Mitt kundbesök gick smidigt och led en distinkt brist på både problem och inkompetenta kunder. Jag tänker inte klaga.

På hemvägen hamnade jag bredvid en japan på flyget från Heathrow och vi började prata om både språk och annat. Jag berättade att jag varit i Japan några gånger och bland annat köpt några japanska spel (Shogi, Hanafuda) och att jag även hade Mah-Jong och Go. Han funderade lite på vad det mer fanns för japanska spel och tipsade sedan om Hyakunin Isshu. Detta är ett kortspel som kan spelas i tävlingar där det är reaktionstid och snabbhet som är avgörande. Basen för det hela är hundra stycken tusenåriga dikter. Hyakunin Isshu-kort (och Hanafuda-kort) var vad TV-spelstillverkaren Nintendo började tillverka (för hand) när företaget bildades 1889.