
Båda berättelserna handlar om unga människor som växer upp i norsk fjällbygd, allt från att de är barn och fram till kärleken. I den första berättelsen är det kärleken som är problemet, eftersom motparten (som berättelsen egentligen handlar mer om än Synnöve själv) är Thorbjörn som har ett häftigt humör och inte är så bra att hålla det i styr, vilket gör att Synnöves föräldrar inte är så roade av att få honom som svärson.
Det bestående intrycket av de här två romanerna är att det känns som om berättelserna tar slut när de riktiga komplikationerna hade kunnat börja. Det ställs upp ett problem (som förankras fint i bakgrunden, vilken nästan är intressantare än själva historien), men istället för att stegras och kompliceras så löses det mer eller mindre av sig självt.
Björnstjerne Björnson: Synnöve Solbakken (Synnøve Solbakken)
Folket i Bilds förlag, 1962 (originalet 1857)
256 sidor
Andra bloggar om: böcker, läsning, björnstjerne björnson, synnöve solbakken, nobelpristagare

intressant.se
2 kommentarer:
Just nu tävlar jag bort en ABTRONIC X2 på min blogg! Var med och tävla du med :)
Mmm... Spam!
Skicka en kommentar