Jonas Gardell, Stasis bäste vän

Det har blivit diskussion om Jonas Gardells artikel om nätanonymitet i kommentarerna till min recension av Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Jag började skriva en kommentar om det, men det blev så långt så jag gjorde det till ett nytt inlägg istället:

Det Gardell skriver om men undviker att nämna vid sitt rätta namn är ett övervakningssamhälle med åsiktsregistrering. Han kallar det demokrati. Han vill ha rätten att "öppet kunna uttrycka sina åsikter utan att riskera att trakasseras" men det han argumenterar för är att man inte ska få säga något utan att identifiera sig.

Tänk nu efter vad det innebär. Varje gång du vill säga eller skriva något måste du identifiera dig. Det innebär legitimationskontroll vid brevlådan, exempelvis. Posthemligheten kan man glömma. Nu kan man hävda att Gardell pratar om internet och inte om brevlådor, och det är sant. Det är just det som visar hur farligt oinsatt han är. Internet är inte en leksak som vi kan sätta skilda regler för. Internet är en del av verkligheten, och det måste fungera som resten av verkligheten. Vi är vana vid att det är OK att skicka anonyma brev på papper och det måste vara självklart att detsamma gäller på nätet. Alternativet är total övervakning, och det innebär att staten kommer att ha tillgång till ofantliga mängder information om var och en som staten inte bör ha. Varje gång du skickar mejl kommer det att sparas inte bara vem du skickar det till utan vad du skrev. Vilka webbsidor du tittar på kartläggs. Alla saker du köper på nätet bokförs. Summan av den här informationen blir en mycket detaljerad bild av ditt privatliv, och den kommer staten att ha tillgång till.

Ju mer information det finns desto troligare är det att allt eller delar av den kommer att komma på villovägar. En databas med så detaljerad information om privatpersoner kommer att vara värd stora pengar som underlag för reklam eller för den delen utpressning (vet din man om att du tittar på de här webbsidorna?), och ju värdefullare informationen blir, desto större är också risken att någon kommer att använda den till saker den inte var tänkt att användas till.

Detta kallar Gardell demokrati. Jag kallar det Stasi.

Jag noterar också att Gardell som hastigast försöker sig på att dra växlar på historien med Arbogafallet. Jag vet inte om han är oinsatt som tror att det hände som han säger, eller cynisk som drar historien trots att han vet att den är felaktig. Det spelar mindre roll. Fakta är att bilderna det handlade om publicerades av en domstol genom att de skickade hela förundersökningen till en privatperson som begärde ut informationen, eftersom den var allmän handling. Privatpersonen lade upp förundersökningen på The Pirate Bay. Några få personer laddade ner informationen under någon månads tid. Sedan fick gammalmedia nys om historien och basunerade ut det över landet, och informationen laddades raskt ner av tusentals personer. Man skulle kunna tycka att det vore intressant att klandra någon av de aktiva parterna här: domstolen, privatpersonen eller gammalmedia. Men nej.

Istället går mediadrevet mot The Pirate Bay. Så vad har de gjort? Det som gjorts är att privatpersonen gjort förundersökningen tillgänglig på sin dator, och sedan talat om det för The Pirate Bay. När sedan någon söker efter förundersökningen på The Pirate Bay så berättar de att den finns på privatpersonens dator, och så kan den som sökte hämta informationen därifrån. The Pirate Bay fungerar alltså som en telefonkatalog. Förundersökningen har aldrig lagrats hos dem, och de har alltså ingen som helst makt att ta bort den från nätet. Och ändå är det dem som mediadrevet går mot.

Detta är naturligtvis känt sedan länge, men den som vill försöka ta en billig poäng i en debatt kan försöka låtsas som om det inte vore det. Sådana billiga trick fungerar inte, för nätet glömmer aldrig.

Gardells problem är att han är kontroversiell. Han är både bög och kristen och rätt högljudd om både och. Han är inte direkt den som drar sig för att häckla folk i sina framträdanden, men jag antar att han inte tycker att han tillhör pöbeln eftersom han är ensam. Samtidigt vill han ha ett privatliv. Jag förstår att det inte är lätt, men Gardell har valt att trampa på rätt många tår för att komma dit han är idag. Jag förstår om det finns de som gärna trampar tillbaka på hans tår. Det betyder inte att jag tycker att det är OK att mordhota honom, men sådant finns det redan lagar mot. Att det inte alltid går att lagföra den som gör det via nätet är inget konstigt. Det går inte att lagföra alla som mordhotar någon via anonyma pappersbrev heller.

Egentligen kokar det hela ner till Voltaires berömda uttalande: "Jag avskyr dina åsikter men jag skulle kunna ge mitt liv för att du skall få ha dem." Yttrandefrihet är svårt. Det svider. Folk kommer att säga saker som sårar, som vilseleder, som är totalkorkat. Lev med det. Det kallas frihet.

Andra bloggar om: yttrandefrihet, demokrati, jonas gardell, internet, the pirate bay, personlig integritet
Technorati tags: yttrandefrihet, demokrati, jonas gardell, internet, the pirate bay, personlig integritet
intressant.se