Inlägg
Deltagarkultur är skriven av gruppen Interacting Arts* som presenterar sig som "interdiciplinära konstnärer, mediekritiker, ett aktivistnätverk, en konspiration, ett varumärke, en tankesmedja och en tidning som ges ut både på webben och i pappersformat". Boken undersöker konst och kulturliv så som vi är vana att se det och pekar på att praktiskt taget all traditionell kultur är åskådarkultur: det finns en tydlig hierarki av skapare och konsumenter för varje enskilt verk, och konsumenterna har ingen möjlighet att påverka verket, de kan bara uppleva det.Istället propagerar man för en deltagarkultur där kommunikation går åt båda håll, helst i lika stor grad. Det innebär att det inte nödvändigtvis ens finns någon skapare av verket, förutom alla som deltar i verket. Ett minimalt exempel är ett samtal. Om inte båda personerna både talar och lyssnar på vad den andre säger så blir det inget samtal utan snarare två parallella monologer (om både pratar) eller bara en föreläsning (om den ena personen är tyst). Ett annat välkänt exempel på deltagarkultur är ett knytkalas. Alla tar med sig var sin del av en måltid; ingen enskild person är kock (eller snarare är alla det).
En person som deltar i ett verk istället för att bara konsumera det får ofta en rikare upplevelse eftersom man inte bara sitter passivt och tar in verket, men samtidigt kräver det också en större ansträning. Dessutom är hela vår kultur genomsyrad av överenskommelsen att verk ska upplevas utan att försöka delta i dem. Redan från ung ålder lär sig barn att sitta still och lyssna istället för att försöka vara med, och ingen uppskattar om man sjunger med på Operan eller springer in i en allsvensk match för att hjälpa till. En del teaterformer som studentspex och standup har antydningar till deltagande som en accepterad del av formen, men det är att betrakta som undantag från normen.
Det börjar dock bli vanligare med kulturyttringar som kräver deltagande snarare än bara åskådande. Spel blir en allt vanligare fritidssysselsättning, både i form av brädspel och onlinespel. Lajv och bordsrollspel hör också hit, även om det nog fortfarande får betraktas som lite mer nischade aktiviteter. Man kan också notera att den här bloggen är att betrakta som deltagarkultur. Det går bra för den som läser det här inlägget att kommentera det och påbörja en diskussion, eller rent av att skriva ett eget blogginlägg som refererar till mitt och argumentera med det. En läsare av en papperstidning har inte samma möjlighet att publicera kommentarer på lika villkor.
Det här är en ganska tunn bok, men den innehåller en hel del som är både intressant och tankeväckande. Jag känner att jag kommer att referera till de här tankegångarna när jag funderar på kultur i allmänhet i framtiden.
* När det gäller den här boken så består de relevanta delarna av Interacting Arts av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing.
Interacting Arts: Deltagarkultur
Bokförlaget Korpen, 2008
136 sidor
ISBN: 978-91-7374-419-5
Andra bloggar om: böcker, läsning, kultur, deltagarkultur, interacting arts
Technorati tags: böcker, läsning, kultur, deltagarkultur, interacting artsintressant.se
2 kommentarer:
Dans är givet. Dans (och musik) som deltagarkultur har också studerats akademiskt: The Fan Culture Surrounding Swing Music är en intressant artikel. Henry Jenkins blogg är rätt kul i största allmänhet.
Ja, dans är oftast (om än inte alltid) deltagarkultur.
Musik kan naturligtvis också vara det, men där känns det inte som att det är normalfallet. Här blir iofs också uppfattningen lite (mycket, rent av) skevad av att musik oftare konsumeras i inspelad form än direkt på en konsert.
Jag vet inte riktigt hur man ska räkna vad som är åskådarbaserat. Om vi tar ett band som exempel, som håller på att repa för en konsert. Är det deltagarkultur eller åskådarkultur? Antagligen någonstans i gränslandet, för även om inga åskådare finns i replokalen så repar man för att göra en konsert med publik och med publiken i åtanke, och det påverkar antagligen hur man beter sig.
Skicka en kommentar