Inlägg
Stefan Erikssons Fjäriln vingad (Natur och Kultur, 2002) är en bok som jag råkade snubbla över i en bokhandel och tyckte lät kul och köpte till det traditionsenliga julbokpaketet till mina föräldrar. Nu har jag lånat den och läst själv också.
Tre kompisar sitter på krogen och får ett infall. De bestämmer sig för att spela Stockholms invånare ett spratt. De beställer en stor skylt med texten "Skanska bygger raffinaderi - klart våren 2004" och så sätter de upp den i Hagaparken. Sedan fixar de bilbakrutedekaler med texter som "Stoppa Fjäriln vingad-raffinaderiet" och börjar sätta på bilar de passerar.
Till att börja med är alltihopa tänkt som ett skämt, men det visar sig snart att skämtet springer iväg med dem. Radio, aktionsgrupper, TV och politiker vill alla ha ett ord med i laget - och detta ord är sällan vad man kan vänta sig.
Man skulle kunna kalla det hela för en skröna. Boken tar inte sig själv på allt för stort allvar, och berättaren (en av de tre kompisarna) skjuter här och där in absurda kommentarer till läsaren i texten. Inga existerande personer förekommer i handlingen (förutom Östen Warnerbring, vars musik av någon anledning ideligen spelas i radio). De mer eller mindre officiella personer som förekommer har däremot ofta ganska genomskinliga namn, så det är inte så svårt att inse vem se är kalkerade från. Ett av undantagen är polisassistenten Cristoph-Sebastian St:John Smythe af Jochum som jag inte har en aning om vad han syftar på. Jag har däremot inga problem att placera hans överordnade, polischefen Skacke.
Tidvis är Fjäriln vingad absurd i bästa Douglas Adams-stil, med skillnaden att Stefan Eriksson lyckas sin handling i schack nog för att hålla den någorlunda inom Stockholms gränser.
3 kommentarer:
Den måste jag läsa. Hmm, den kanske skulle funka som högläsningsbok, till och med?
Jag vet inte vilka krav du har på en högläsningsbok...
Tja. Våra högläsningsböcker har haft ganska olika karaktär: några böcker vi läst under åren är Muminböckerna (samtliga), Röde Orm, Populärmusik från Vittula, Barins triangel, Historier från Färs, Ringens brödraskap (nyöversättningen) och Kastrullresan. En bra högläsningsbok ska funka att läsas några sidor i taget, den ska vara fängslande och gärna rolig, och inte alltför djuplodande filosofisk. Både den som läser och den som hör på är ju trött, och det är lite jobbigt att tvingas läsa om samma sak flera kvällar i rad. Sedan ska stilen också funka så att vi båda två gillar boken, men det är ju en mer personlig sak.
Skicka en kommentar