Hela
Norwegian Wood är egentligen en enda lång flashback. När den börjar är huvudpersonen Toru 37 år gammal och hör låten Norwegian Wood, och det får honom att minnas tillbaka till när han var ung student. Resten av boken utspelar sig under hans studenttid (vilket innebär sent 1960-tal).
Till att börja med är Toru vän med Kizuki och dennes flickvän Naoko. Kizuki begår dock självmord i princip innan berättelsen börjar, och så småningom blir Toru och Naoko förälskade istället. Ett problem i sammanhanget är att Naoko har psykiska problem, och efter ett tag måste hon flytta till ett vårdhem uppe i bergen. Toru planerar att vänta på att hon ska bli bra, men rätt snart börjar han dras till Midori, en hans studiekamrater. Han gör sitt bästa för att hålla kontakten med Naoko via brev, men det är inte alltid hon är i form att svara. Midori å sin sida finns på nära håll, men han ser sig redan som upptagen och engagerar sig inte riktigt i henne heller.
Det här sammanfattar egentligen boken rätt bra: Toru engagerar sig inte riktigt. Man får intrycket av att han väldigt sällan har en egen åsikt eller vilja utan mest flyter med strömmen och gör som det faller sig.
Ett par av Torus studiekamrater förekommer också i handlingen en del. De viktigaste är stormtruppen och Nagasawa. Stormtruppen är smeknamnet på den rumskamrat Turo paras ihop med på studenthemmet (det verkar vara uppbyggt enligt amerikansk dorm-modell) och han är en synnerligen udda typ och rätt svår att bo ihop med. Man kan gissa att han har en viss självbiografisk bakgrund. Från bokens perspektiv fungerar han mest som upplättande inslag, för han har egentligen rätt lite med handlingen att göra. Nagasawa är försedd med en mycket rik pappa och gör lite som han vill, och ägnar mycket av sin tid åt att knulla runt trots att han även har en stadig flickvän (vilket hon är medveten om). Han drar med sig Toru ut ett antal kvällar och de har roligt, men Toru tröttnar ganska snart på det livet, men han fortsätter att umgås med Nagasawa även om han egentligen är en stor skitstövel. En annan väsentlig person är den lite mystiske Reiko som även hon bor på vårdhemmet där Naoko vistas (de delar rum), men hon tycks även nästan fungera som stödperson åt Naoko.
Jag tycker att personerna är väl beskrivna. Man vill inte sällan försöka få Toru att rycka upp sig och faktiskt tycka eller vilja något för egen maskin, men det hör till hans roll att bara flyta runt. Miljöerna i boken är däremot märkligt frånvarande. Man ser väldigt lite av de platser där boken utspelas, och det är väldigt svårt att bilda sig en uppfattning ens om när den utspelas. De enda tidsmarkörer som egentligen finns (förutom avsaknaden av internet och mobiltelefoner) är att det som hastigast talas om studentrevolter, och så all musik. Det refereras ideligen till musik, och här handlar det nästan alltid om tidstypiska saker med Beatles
Norwegian Wood som ett återkommande tema.
Den här boken känns på sätt och vis lite grann på samma sätt som Torus personlighet. Den är inte på något sätt rafflande eller dramatisk eller så, men man flyter lätt igenom den utan att ha tråkigt. Som vanligt med Murakami så går det inte att klaga på prosan, men det kan vara värt att notera att till skillnad från de övriga av hans titlar jag läst så är den här helt realistisk utan några övernaturliga element. Inte för att det är någon brist.
Haruki Murakami:
Norwegian Wood (Noruwei no mori)
Översättning: Eiko Duke & Yukiko Duke
Norstedts, 2003 (originalet 1987)
383 sidor
ISBN: 978-91-7263-940-9
Andra bloggar om: böcker, läsning, haruki murakami, norwegian wood
Technorati tags: böcker, läsning, haruki murakami, norwegian wood
intressant.se
Inlägg
Sayonara september börjar med att Alex kommer till sin nya skola där hon ska studera till mangatecknare. Hon flyttar in i ett kollektiv tillsammans med två klasskamrater som hon inte känner sedan tidigare. Det hela utvecklas som väntat snabbt till en viss såpakaraktär med ingredienser som att flytta hemifrån, att försöka bo tillsammans med okända människor utan att vara tillsammans med dem (eller?), att skapa, att umgås med andra kreativa människor både som klasskamrater och som konkurrenter i serietävlingar och så vidare.
