November! NaNoWriMo!

Nu är det den första november, och det innebär att NaNoWriMo har börjat. Runt omkring i världen sitter tusentals människor och skriver frenetiskt för att hinna skriva varsin roman på 50.000 ord på en månad. Jag passade på att använda en bit av min lunchrast för att skriva de första tusen orden.

Mörkret hade sänkt sig över Linköping. Regnet hängde i luften men hade inte börjat falla än. Det hade blåst hela dagen, men nu på kvällen verkade det som om det tänkte lugna ner sig. Det fanns fortfarande så mycket vind att löven som låg överallt på marken rörde på sig och gav upphov till ett svagt rasslande ljud, men det var nästan det enda ljudet.

Någon enstaka buss körde ansträngt Storgatan upp, och här och där kunde man se människor som var ute och gick. Det var dock helt klart att ingen av dem som var ute var det för att de tyckte att det var trevligt. Alla hade jackorna ordentligt stängda och händerna resolut nedkörda i fickorna, såg ut som om de frös och småsprang för att komma in i värmen så fort som möjligt. Så här års frös alls, oavsett vad de ha de på sig. Även om det blir tjugo grader kallare när vintern verkligen kommit igång så fryser man aldrig så mycket som under senhösten, innan kroppen insett att sommaren är slut. Dessutom var de flesta optimister och klädde sig gärna efter bättre väder än vad det egentligen var motiverat att tro att det skulle bli. Nästan alla gick genom hösten klädda i en halvtjock sommarjacka, i hopp om att det skulle kunna bli en hyfsat varm dag till. I väntan på den sista sucken av sommarens värme frös de ett par veckor innan de gav upp och letade
fram vinterjackan ur förrådet.

Trots att det inte fanns några stora träd i närheten kretsade en stor skock kajor strax över hustaken. Deras envist ropade ``Ka, ka'' var det enda ljud förutom lövens rasslande som inte upphörde igen lika fort som det börjat. Kajorna visste inte om det, men de var en källa till mer upprördhet och fler spaltmeter text i den lokala tidningen än sådana trivialiteter som som att folk svälte ihjäl i hundratal om dagen i något avlägset land. Svält var något som hände andra människor, och de flesta av dem hade den goda smaken att bo någonstans långt bort så att de inte syntes för människorna i Linköping. Kajorna däremot hade fräckheten att bosätta sig mitt inne i Linköpings centrum. Och inte nog med det -- de bajsade på trottoarerna! Där går gränsen för när en linköpingsbo går från att ignorera att någon dör till att fatta pennan och skriva en skarpt formulerad insändare.

Där Läroverksgatan planade ut gick en tvärgata åt vänster, in mot centrum. Den var delvis överbyggd och kändes lite som om man gick inne i någons trädgård, så det var oftast inte så många som gick här. Om man kom nerifrån centrum såg gatan dessutom ut som infarten till någons innergård, och det hjälpte väl också till att hålla folk borta.

Nu fanns det dock människor här, bara några meter från gatukorsningen. En person låg på marken, helt utan att röra sig. Det såg ut att vara blött runt omkring. Två personer i långa rockar stod böjda över personen. Den av dem som var närmast av dem hade något i handen. Det såg ut som om de argumenterade om något, men att de samtidigt var väldigt noga med att vara så tysta som möjligt. Den närmaste personen gjorde en gest och ljuset från en lampa gnistrade till i det han höll i handen. Det såg ut att vara en lång kniv. I samma ögonblick som han stod med kniven utsträckt hördes steg från bortre änden av gången.

``Polisen!'' väste den andre mannen och de båda började hastigt springa närmare. De korsade Läroverksgatan utan att bekymra sig det minsta om ifall det fanns någon på den och fortsatte springande uppåt längs S:t Korsgatan.

I samma ögonblick som de försvunnit kom en polis spatserande runt hörnet i den bortre änden av gången. Han såg ut att vara inbegripen i ett samtal med någon i sin mobiltelefon och gick och gestikulerade med ena handen medan han talade. Det verkade som om han svängde in här mest för att det var en gata han inte tidigare hade gått, inte för att han hade något direkt ärende hit.

När han gått några meter in längs gången upptäckte han att det låg någon på marken och skyndade sig fram. När han hann fram till personen på marken stod han och stirrade nedåt ett tag medan ena handen fortfarande höll telefonen mot örat. Det gick att höra en person i andra änden ropa ``Hallå?''.

Till slut kom polisen till liv igen, tog telefonen från örat och avbröt samtalet och påbörjade omedelbart ett nytt. ``Jag behöver en ambulans till korsningen mellan Läroverksgatan och vad nu den här gatan heter. Första parallellgatan till Storgatan.'' En kort paus. ``En person, ser död ut. Blodig som fan.''

Precis som han hade sagt det hördes nya steg från bortre änden av gången och två poliser till kom gående med rätt hög fart runt hörnet. ``Stopp i lagens namn!'' ropade de. När de såg polisen som stod över personen på marken tvärstannade de och började springa iväg samma väg som de kommit. Den ensamme polisen i gången tog upp förföljandet och sprang efter dem. När han kom fram till bortre änden av gången och skulle svänga runt hörnet efter de andra två poliserna verkar han halka och precis som han försvunnit runt hörnet hördes ett dunsande ljud och en svordom.

Samtidigt som den ensamme polisen sprang iväg började personen på marken att röra på sig med rörelser som på något sätt såg onaturliga ut. Han satte sig upp på marken enbart genom att böja sig vid höften, en rörelse som såg underligt mekanisk ut. Han tittade framför sig och såg ut som om han hade förväntat sig en publik, och såg både förvånad och besviken ut när det var tomt omkring honom. Han reste på sig och svepte sin rock om sig, ryckte på axlarna och försvann in på en gård samtidigt som ljudet av sirener skar genom höstnatten.